Jag vände mig om för att sätta mig ner. Och där, allra längst fram på den allra första raden, fanns en enda stol reserverad med en liten, vit sidenskylt.
Reserverad för Sarah Evans. Min mamma, min hjälte, min drottning.
Det fanns ingen som någonsin skulle kunna stjäla min plats igen. Jag log, drog handen över det släta tyget på min klänning, och satte mig ner längst fram, exakt där jag hörde hemma. Redo att se min son, kursettan, mästerkirurgen och mannen i mitt liv, börja sitt nya kapitel. En drottning behöver inte alltid en krona, tänkte jag för mig själv när musiken steg. Ibland räcker det med att veta att man uppfostrat en kung.
