“Mannen där nere skriker på nätterna,” svarade flickan med en röst som var skrämmande lugn, helt blottad på den barnsliga oskuld som Annas hjärta så desperat ville klamra sig fast vid. “Pappa kan inte sova. Mannen säger att om jag inte matar honom, så kommer han att äta upp pappa istället.”

Anna vägrade låta detta fortgå. Nästa lördagskväll, när mörkret fallit tungt över staden, fattade hon ett beslut. Hon lät dottern stanna hos sin mormor under förevändning att hon behövde städa och vila. Istället packade hon en korg. Hon lade ner bröd, kött, frukt och en flaska mörkt vin. I botten av korgen lade hon också en ask tändstickor och lite salt, något hon läst i en gammal bok om folklore skulle hålla rastlösa andar på avstånd.

Kyrkogården var insvept i en tät dimma när hon klev ur bilen. Metallgrindarna gnisslade högt i tystnaden, ett ljud som tycktes eka i all oändlighet. Hon tände en ficklampa, vars ljuskägla darrade i hennes hand när hon gick nerför den numera bekanta allén av popplar. Träden liknade mörka väktare i natten. För varje steg hon tog kändes luften tyngre, som om gravarnas osynliga invånare trängde sig på, nyfikna på inkräktaren.

När hon nådde sin mans grav sjönk hon ner på marken. Hon tände ett litet ljus för honom, strök handen över hans namn i stenen och viskade en bön. Sedan vände hon sig mot Valdemar Kvists mörka gravplats. Den utstrålade en påtaglig, pulserande kyla. Anna packade upp maten från korgen med darrande händer. Hon lade brödet på stenen, följt av det torkade köttet och frukten. Sedan hällde hon upp vinet över marken framför stenen.

“Detta är till dig, Valdemar,” sa hon högt. Hennes röst bröts, men hon harklade sig och fortsatte starkare, driven av en moders desperata beskyddarinstinkt. “Du har varit hungrig länge. Jag förstår din smärta. Men du får inte ta av min man. Du får inte hota min dotter. Ta detta offer och finn frid. Det finns inget mer för dig att hämta från de levande.”

En onaturlig tystnad sänkte sig. Plötsligt slocknade lågan på hennes mans gravljus, som om någon andats ut luften direkt över det. Ett prasslande ljud hördes från mossan vid Valdemars grav. Anna ryggade tillbaka när jorden tycktes röra sig oerhört försiktigt, som om osynliga händer krafsade på undersidan av gräset. En stank av förruttnelse och instängd jord slog emot henne, så stark att hon fick kväljningar. Hon tog snabbt upp saltet från fickan och strödde en tjock, vit linje mellan de två gravarna.

Vinden tilltog och tjöt mellan stenarna. I bruset av vinden tyckte Anna sig höra ett rasande, gurglande vrål. Ett läte av en hunger som inte kom från en mänsklig strupe. Hon blundade hårt, höll händerna för öronen och vägrade vika undan. Hon visualiserade en mur av ljus kring sin mans grav, hon sjöng vaggsångerna hon brukade sjunga för sin dotter, lät kärleken bli hennes enda vapen mot det bottenlösa mörker som gapade bredvid.

Efter vad som kändes som en evighet, mojnade vinden. Den kvävande stanken av mull och förruttnelse löstes upp i nattluften och ersattes av doften av fuktigt gräs och det utspillda vinet. Anna öppnade långsamt ögonen. Allt var stilla. Ljuset på hennes mans grav brann plötsligt igen, lugnt och stadigt i mörkret. Maten hon lagt på Valdemars gravsten var borta. Bara mörka fläckar på mossan fanns kvar.

Hon andades ut i en lång, skälvande suck. Hon visste inte om hon faktiskt hade mättat mörkret eller om saltet hade låst det borta, men när hon lade handen på sin mans gravsten kändes graniten märkligt varm, som en välbekant omfamning.

Nästa morgon hämtade hon sin dotter. Flickan var glad och sprakade av energi. När de åt frukost tillsammans hände något som fick Annas hjärta att slå frivolter av lättnad. Flickan tittade upp från sin filskål, log brett och sa: “Pappa sov hela natten inatt, mamma. Han säger att farbrorn bredvid äntligen har rest sin väg.”

Anna log tillbaka, och för första gången på ett helt år kände hon att sorgen inte längre ackompanjerades av skräck, utan bara av minnen och kärlek, skyddade och säkra för alltid.