Såg sig omkring — hemmet var rent och prydligt.
Och plötsligt hörde hon ett märkligt ljud från sovrummet.
Först trodde hon att de unga hade skaffat en katt.
Men ljudet upprepades.
Viktoria Fjodorovna gick försiktigt in i rummet och stelnade till.
Vera låg på golvet bredvid sängen.
Ambulansen kom snabbt.
Flickan kördes till sjukhuset.
Viktoria Fjodorovna blev också väldigt upprörd, men läkarna sa till henne:
— Mamma, oroa dig inte.
Allt kommer att gå bra med din dotter, vi hann i tid.
Vi lägger in henne för att bevara graviditeten.
Ta hand om dig själv, du blir snart mormor eller farmor.
Ett barn kan väl inte vara utan en mormor eller farmor?
Vera var blek, nästan grå, men viskade ändå:
— Tack… Tack för allt…
När Mikhail kom var han utom sig av oro:
— Mamma, vilken lycka att du var i närheten!
Vera har bett mig så många gånger att åka till dig, hon sa: “Hon är ju ensam, det är din mamma.”
Och jag visste inte vad jag skulle göra.
Och du kom och räddade henne…
Viktoria Fjodorovna lyssnade på sin son som genom en dimma.
Och plötsligt förstod hon: varför bar hon ens på ett agg mot den här tjejen?
Mikhail är ju lycklig med henne.
Och det är det viktigaste.
Och ett barn blir det.
Oväntat, till och med för sig själv, sa hon:
— Jag hade fel, min son.
Jag ville helt enkelt inte dela dig med någon.
Jag har ju ingen annan än dig.
Förlåt mig.
Och jag ska be Vera om förlåtelse också.
Hon kämpar för sitt moderskap, står ut med mina anklagelser, älskar min son.
Bär mitt barnbarn, och jag dristade mig till att prata illa om henne…
Senare föddes en flicka — Sofijka.
Ljus, mild, helt lik sin mamma.
Nu hörs det bara från Viktoria Fjodorovna:
— Vera, min dotter, gå och vila dig, jag nattar Sofijka själv.
Och jag har lagat soppa till dig, och te enligt det gamla receptet — för mjölken.
Säg inte emot!
Vera sa inte emot.
Hon var en klok kvinna.
Hon ville att hennes man skulle ha kvar sin mamma, och att Sofijka skulle ha en kärleksfull mormor eller farmor.
Och Viktoria Fjodorovna hade också fått sin egen lilla hemlighet.
Hon började träffa Igor Ivanovitsj.
Hans gamla kärlek, som han burit med sig genom åren, rörde till slut vid hennes hjärta.
Nyligen friade han till och med till henne.
Hon hade inte sagt något till barnen än — hon skämdes lite.
Livet verkade ha börjat om på nytt.
Och det visade sig att en oälskad svärdotter med tiden ibland kan bli som en riktig, egen dotter.
Och må alla vara lyckliga: Vera, Mikhail, lilla Sofijka, mormor eller farmor Viktoria… och kanske den blivande morfar eller farfar Igor.
Del 2: Nya kapitel och en enad familj
Åren gick och lilla Sofijka växte upp till en livlig och glad flicka som spred ljus i hela familjen. Viktoria Fjodorovna, som en gång varit så dömande och sträng, hade mjuknat helt. Hennes dagar var nu fyllda av barnskratt, doften av nybakade bullar och en djup inre frid. Hon och Igor Ivanovitsj hade gift sig i en liten, intim ceremoni under våren, omgivna av sina allra närmaste. Mikhail och Vera stod vid deras sida, genuint glada över att se hur kärleken och förlåtelsen hade förvandlat Viktoria.
Vera hade med tiden återvänt till sin passion och sitt arbete, och Mikhail stöttade henne i vått och torrt. Tillsammans hade de byggt en stark grund baserad på ömsesidig respekt och en kärlek som övervunnit prövningar. Viktoria hade blivit den där trygga famnen dit Sofijka alltid kunde springa när hon behövde tröst, ett plåster på knät eller en godnattsaga om gamla tider. “Farmor Vika” var inte längre ett namn förknippat med orimliga krav, utan med villkorslös och oändlig kärlek. Igor visade sig också vara en fantastisk morfarfigur som gärna byggde koja i vardagsrummet och lärde Sofijka att spela schack.
En krispig höstkväll, när de alla satt samlade runt det stora antika middagsbordet hemma hos Viktoria och Igor, höjde Mikhail sitt glas. “För familjen,” sa han och tittade varmt på sin mamma och sedan på sin fru. “För att livet ibland tar krokiga och svåra vägar, men till slut ändå leder oss precis dit vi hör hemma.”
Viktoria log, med tårar av tacksamhet i ögonen, och kramade Igors hand under bordet. Hon tittade på Vera, som nickade milt tillbaka. Viktoria visste att hon hade fått den allra största gåvan man kunde be om på ålderns höst: en andra chans till äkta lycka, en förlåtande svärdotter som blivit som hennes egen, och en familj som trots stormar stod starkare och mer enad än någonsin.
