Eftermiddagens genomgång hölls i Briefing Room 4, en underjordisk amfiteater fylld av flimrande skärmar och taktiska kartor. Stämningen bland de tjugofyra kandidaterna var nu elektrisk, spänd till bristningsgränsen. Ryktet om vad som hänt i kafeterian hade spridit sig som en löpeld. Alla visste nu vem den tystlåtna kvinnan i baksätet var.
Nora satt i det mörkaste hörnet av rummet, klädd i samma fältuniform, med en liten svart anteckningsbok i knät. Amiral Reeves stod vid podiet.
“Damer och herrar,” började Reeves. “Förmiddagen var uppvärmning. Vi testade era processer. Nu ska vi testa ert omdöme. Övning ‘Brustet Glas’ börjar om femton minuter. Detta är en simulerad, asymmetrisk kris. Ni kommer att arbeta som en gemensam insatsstyrka. Målet är evakuering av en amerikansk ambassadanläggning i en destabiliserad fiktiv region, samtidigt som ni säkrar en intilliggande kärnkraftsanläggning under hot.”
Reeves tryckte på en knapp och en massiv holografisk karta lyste upp rummet.
“Detta är inte en linjär övning,” fortsatte amiralen. “Informationen ni får kommer att vara motsägelsefull. Kommunikationen kommer att bryta samman. Människor kommer att ljuga för er. Vissa av dem är era egna. Andra är civila. Ni kommer att utvärderas på förmågan att filtrera sanning från brus.”
Han gjorde en paus och hans blick fann Cole Maddox i första raden. “Major Maddox. Du har utsetts till insatsstyrkans befälhavare för denna fas.”
Cole reste sig omedelbart och intog givakt. “Ja, sir.”
Detta var hans chans. Cole visste exakt hur det militära spelet fungerade. Han hade blivit bränd under lunchen, men han var inte besegrad. Nora Bennett ville se empati? Hon ville se en ledare som lyssnade på fotfolket? Fint. Han skulle ge henne en jävla mästarklass i ödmjukt ledarskap. Han skulle bli den mest inlyssnande, botten-upp-orienterade befälhavaren denna akademi någonsin sett.
“Ni har femton minuter på er att inta kommandocentralen,” sa Reeves. “Lycka till.”
När kandidaterna strömmade ut ur rummet stannade Nora kvar. Hon mötte Reeves blick. “Tror du att han har förstått?” frågade amiralen tyst. Nora skakade långsamt på huvudet. “Han tror att det är en föreställning. Han kommer att försöka spela den roll han tror att jag vill se. Men under press faller fasader. Vi får se vad som finns kvar när trycket blir för stort.”
Kapitel 3: Operation Brustet Glas
Kommandocentralen var ett kaos av blått ljus, ringande telefoner och flattrande radiokommunikation. Cole stod i mitten av rummet vid det stora operationsbordet. Han hade rullat upp ärmarna. Han spelade sin roll perfekt.
“Kapten Grant,” sa Cole med en lugn, samlad röst. “Vad är status på evakueringskonvojen?” “Konvojen har lämnat ambassaden, sir. De närmar sig checkpoint Charlie. Men vi har rapporter om oroligheter längs huvudvägen,” rapporterade Grant.
Cole nickade medvetet. Han tittade sig omkring i rummet. Han såg en ung tekniker – en menig – sitta vid en avlyssningsstation. Tidigare skulle Cole aldrig ha tilltalat honom direkt. Nu såg han sin chans. “Menige,” sa Cole högt, så att det hördes över rummet. “Vad säger de lokala radiofrekvenserna? Något vi bör veta?”
Den unge teknikern såg överraskad ut. “Öh… mycket brus, sir. Det är mest lokalbefolkning som pratar om vägspärrar längre norrut.” “Bra jobbat, son. Håll öronen öppna. Varje detalj räknas,” sa Cole med ett varmt, uppmuntrande leende.
I kontrollrummet ovanför, bakom envägsglas, stod Nora och antecknade något i sin svarta bok. “Han anstränger sig,” konstaterade Reeves. “Han bockar av en checklista,” svarade Nora kallsinnigt. “Han frågade den menige för att synas fråga, inte för att han faktiskt behövde informationen. Det är performativt.” Hon lutade sig mot mikrofonen som styrde övningens spelledare (Red Cell). “Okej, det räcker med uppvärmning. Klipp satellitkommunikationen. Sätt in den civila kontraktören.”
Nere i kommandocentralen slocknade plötsligt den stora huvudskärmen. Det digitala bruset ersattes av ett felmeddelande. “Sir, vi har förlorat drönarunderstödet. Satellit-länken är nere!” ropade Price. “Behåll lugnet,” beordrade Cole. “Växla till högfrekvensradio. Var är konvojen?”
Innan någon hann svara, slogs dörren till kommandocentralen upp. In klev en äldre man i civila, smutsiga kläder. Det var en av övningens skådespelare, spelande rollen som en lokal logistikentreprenör anlitad av försvaret.
“Vem för befälet här?!” skrek mannen med anlagd panik. “Vem släppte in en civilist i operationsrummet?” röt Cole, men kom sedan ihåg sig. Han tvingade fram ett lugn. “Jag för befälet, sir. Vad är problemet?”
“Din konvoj,” flåsade mannen. “De är på väg mot Al-Zarq-bron. De kan inte köra över den!” Cole tittade på sin analoga karta. “Bron är den snabbaste och mest säkra vägen ut ur sektorn, enligt våra underrättelser.” “Era underrättelser är tre dagar gamla!” skrek mannen. “Det regnade kraftigt i natt i bergen. Floden har spolat bort fundamenten på den östra sidan. Om tjugo bepansrade fordon kör ut på den kommer den att kollapsa!”
Cole kände stressen öka. Han vände sig mot Grant. “Kan vi bekräfta detta?” “Negativt, sir. Drönarna är nere. De lokala radiokanalerna talar bara om vägspärrar norrut… precis som teknikern sa.”
