“Det är perfekt, Charles,” sa jag, och min röst darrade inte det minsta. “Det är exakt som du planerat.”

Senare samma kväll, medan Charles var i duschen och förberedde sig för den formella välkomstmiddagen, stod jag ute på balkongen. Vinden var isande kall, men jag kände den knappt. Jag tittade ner på det virvlande, mörka vattnet långt där nere. Ett fall härifrån skulle innebära en säker död. Det svarta vattnet skulle svälja en människa hel på några sekunder, och kylan skulle förlama musklerna långt innan lungorna fylldes med vatten.

Jag hörde duschen stängas av inifrån badrummet. Charles skulle snart komma ut, klädd i sin smoking, redo att charma sig genom kvällen och bygga sitt alibi. Han trodde att vi var ensamma i det här spelet. Han trodde att den enda pjäsen kvar att flytta var jag.

Men det var något han inte visste. Något som skulle slita hans perfekta plan i stycken.

När vi gick ner för den stora trappan mot matsalen, arm i arm, kände jag vibrationen i min handväska. En enda, kort signal. Det var bekräftelsen jag hade väntat på. Jag stannade mitt i trappan och vände mig mot Charles.

“Är det något fel, älskling?” frågade han, med den perfekta blandningen av omsorg och irritation.

“Nej,” sa jag och lät mitt leende breda ut sig. För första gången på mycket länge var det ett genuint leende. “Jag kom bara på en sak. Jag bjöd in en gäst till vår resa. En liten överraskning, eftersom du var så omtänksam som ordnade allt detta.”

Charles panna rynkades. “En gäst? Linda, vad pratar du om? Det här skulle ju vara vår tid.”

“Åh, det är det,” sa jag mjukt och tog ett steg närmare honom, så att mina läppar nästan nuddade hans öra. “Men jag kände att vi behövde någon som kunde dokumentera våra minnen. Någon som verkligen förstår oss.”

I samma ögonblick öppnades dubbeldörrarna till matsalen nedanför oss. Bland folkmassan, klädd i en oskyldig, pärlgrå aftonklänning, stod hon. Tiffany. Hon såg sig nervöst omkring, hennes blick flackade över trappan tills hon fick syn på oss. När hon såg mig, bleknade hon. Hennes ögon spärrades upp i ren fasa.

Jag hade använt Harris för att skicka biljetten till henne, med ett handskrivet kort som såg ut att komma från Charles: “Jag kan inte vänta längre. Kom ombord. Det är dags att vi gör detta tillsammans.”

Jag kände hur Charles kropp blev stel som en stenstaty bredvid mig. Hans andetag fastnade i halsen. Hans fingrar, som sekunden innan hade hållit min arm i ett mjukt grepp, blev iskalla och kraftlösa. Han tittade på Tiffany, sedan på mig, och i hans ögon såg jag för första gången det jag hade väntat på att få se i flera veckor.

Panik.

“Vad… vad har du gjort?” viskade han, hans röst var så svag att den nästan dränktes av sorlet från matsalen.

“Jag har bjudit in sanningen, Charles,” svarade jag, min röst len och oemotståndligt lugn. Jag rättade till hans fluga, precis som en god hustru bör, och mötte hans skräckslagna blick. “Du sa ju att den här resan skulle förändra allt. Och jag håller med dig. Låt oss gå ner och hälsa på din kollega. Det ser ut som om hon har fått en plats vid vårt bord.”

Jag tog ledningen och drog med honom nerför trapporna mot det ljusa, dånande rummet. Fartyget krängde till lite i vågorna, en påminnelse om det stora, mörka havet utanför. Charles hade bokat den här resan för att begrava en hemlighet, men han hade inte förstått att tysta kvinnor inte bara lyssnar.

När vi äntligen talar, regisserar vi hela slutet.