Calebs advokat, en hetsig man vid namn Vance, harklade sig och öppnade sin portfölj. ”Låt oss göra detta snabbt och smärtfritt. Min klient är villig att vara generös. Eftersom äktenskapet varade i under fem år och det inte finns några barn inblandade, föreslår vi en ren brytning. Caleb behåller huset i Austin, eftersom det var han som betalade handpenningen, och han behåller sina pensionsfonder och besparingar.”

Vance sköt över ett papper över det polerade mahognybordet. ”Vi har också lagt in en klausul där Caleb avsäger sig rätten att kräva underhåll från Naomi. Med tanke på att hon har varit… låt oss säga, ekonomiskt inaktiv under större delen av äktenskapet, anser vi att det är en mycket rättvis gest att han inte kräver henne på rättegångskostnader.”

Caleb lutade sig tillbaka och log ett litet, överseende leende mot mig. Det var leendet hos en man som kastade smulor till en duva. ”Jag vill inte krossa dig, Naomi. Jag vet att du har haft det tufft med dina små onlineprojekt. Jag lämnar dig med din bil, och du får trettio dagar på dig att flytta ut dina saker från gästrummet. Det är mer än rimligt.”

Sloane la sin hand över hans och gav honom en blick fylld av tillbedjan. ”Du är för snäll, älskling. Ärligt talat.” Sedan vände hon sig mot mig, med läpparna spetsade i falsk sympati. ”Naomi, du måste förstå. Caleb behöver en partner som kan matcha hans driv. Någon som bidrar. Det här är för allas bästa. Du kommer att hitta dig själv nu, utan att rida på hans framgångar.”

Tystnaden som följde var total. Jag lät deras ord eka klart och tydligt, lät dem bygga upp sin egen lilla piedestal av lögner. Jag tittade ner på mina händer, som låg stilla i mitt knä.

”Är ni färdiga?” frågade Marcus milt.

Vance rynkade pannan. ”Det är standardförfarandet. Om din klient skriver under här, är allt klart innan lunch.”

Marcus rörde inte papperet. Istället lade han händerna på mappen framför sig. Den tjocka, tunga mappen. ”Herr Davis, innan vi diskuterar vem som behåller huset och vem som är… ekonomiskt inaktiv, måste vi gå igenom den fullständiga redovisningen av tillgångar. Texas är, som ni vet, en stat med gemensam egendom.”

”Min klients tillgångar är fullt redovisade,” snäste Vance. ”Och vi har redan klargjort att vi inte är ute efter Mrs. Davis blygsamma personliga besparingar.”

”Det var mycket generöst av er,” sa jag, och det var första gången jag talade. Min röst var iskall. ”Särskilt med tanke på att du, Caleb, tog ut ett hemligt lån på sjuttiofem tusen dollar förra året för att finansiera din ‘nivåhöjning’ i ditt startup-bolag. Ett bolag som, enligt den senaste kvartalsrapporten, blöder kapital.”

Calebs leende dog omedelbart. Han ryckte till som om han blivit slagen. Sloane drog snabbt tillbaka sin hand. ”Vad pratar hon om, Caleb? Vilket lån?”

”Det är ingenting, det är affärsutgifter,” stammade han och blängde på mig. ”Hur fan vet du det?”

”Det tillhör de gemensamma skulderna,” avbröt Marcus lugnt och vände upp det första dokumentet i mappen. En kopia av låneavtalet låg lysande vit i lysrörens sken. ”Ett lån som togs under äktenskapet. Vilket innebär att hälften av den skulden tekniskt sett vilar på min klient. Men det är inte därför vi är här.”

Marcus vände blad.

”Min klient, Naomi Davis, grundade ett konsultföretag för mjukvaruarkitektur åtta månader innan ert bröllop,” fortsatte Marcus med den där jämna, obarmhärtiga rösten. ”Företaget registrerades som en separat enhet, och genom ett föräktenskapligt avtal som ni, herr Davis, insisterade på att skriva under – i tron att det skulle skydda era framtida tillgångar från en ‘arbetslös’ fru – förblev företagets intäkter helt och hållet hennes enskilda egendom.”

Caleb rynkade ögonbrynen. Hans blick flackade mellan mig och Marcus. ”Konsultföretag? Hon har inget företag. Hon sitter i mjukisbyxor hela dagarna och skriver på någon jävla blogg eller fixar med växter. Det är fejk.”

”Det ‘fejkade’ företaget,” sa jag, lutade mig framåt och mötte hans blick med en intensitet som fick honom att rygga tillbaka, ”har säkrat regeringskontrakt och privata säkerhetsuppdrag under de senaste fyra åren. De tysta insättningarna som gjordes varje fredag till mitt separata konto? De var inte från någon hobby, Caleb.”

Marcus lade nästa pappersbunt mitt på bordet. Det var sammanställningen från mitt företagskonto. Siffrorna var tryckta i fet, svart färg.

”Min klient,” läste Marcus högt, ”har en årlig nettovinst på i genomsnitt femhundratusen dollar. Hennes nuvarande likvida medel överstiger två miljoner dollar. Dessutom är hon den enda ägaren till fastigheten i Austin.”

Det sista påståendet fick rummet att stanna upp. Calebs käke spändes så hårt att jag trodde den skulle spricka. Hans ansikte, som minuter tidigare hade lyst av triumf, tappade all färg. Han blev bokstavligen helt kritvit, från hårfästet ner till kragen på den dyra kostymen.