Locket på den lilla trälådan gled upp med ett svagt, nästan ohörbart klickande från mässingsgångjärnen. Ljudet var så litet, men i den kyrkan, i den totala tystnad som hade lagt sig över oss alla, lät det som ett pistolskott.

Hon tittade på mig, letade i mina ögon efter någon form av svaghet, någon spricka i min fasad. Hon fann ingen. Det fanns inget kvar att ta ifrån mig. Efter en lång, plågsam tystnad nickade hon ryckigt, backade ett steg, vände sig om och gick snabbt nerför gatan tills hon försvann runt hörnet.

Jag stod kvar en stund och lyssnade på ljudet av staden. En bil körde förbi. En båt tutade nere från floden. Solen bröt igenom molnen och träffade fasaderna på de gamla husen med ett varmt, gyllene ljus.

Jag drog ett djupt andetag. Doften av nybakat bröd i kartongen jag höll, den fuktiga vårluften, friheten.

Jag vände mig mot min bil. Det var dags att hämta min son. Vi hade ett liv att leva, ett helt eget, ett liv som inte längre låg i någons skugga.

Berättelsen om Julian och kvinnan i rött var över. Lådan var stängd. Rummet, och mitt hjärta, tillhörde nu bara mig.