Den röda lampan lös fortfarande. Jag tryckte på stopp, sedan på tillbakaspolning. Jag satte mig i min fåtölj i vardagsrummet, den med det blommiga mönstret, och tryckte på play. Kvaliteten var otrolig. Ljudet av deras röster fyllde det tysta rummet. Jag lyssnade till deras viskningar, till Daniels kalla beräkning, till Clares brist på empati. Jag lyssnade på hur de diskuterade mitt hem som en tillgång att avveckla, och min hälsa som ett hinder att manipulera. Jag lät bandet spela till slutet. Jag grät inte. Mina tårar hade redan tagit slut.
Jag plockade upp min telefon och slog ett nummer jag inte hade slagit på över ett år. Det ringde tre gånger innan en djup, grusig röst svarade. “Arthur Evans.” “Arthur. Det är Eleanor Winslow.” Det blev tyst en stund, sedan hördes ett mjukt skratt. “Eleanor. Det var inte igår. Hur är det med dig? Jag beklagar återigen för Thomas.” Arthur var en gammal vän till Thomas, en pensionerad försvarsadvokat med ett sinne lika skarpt som en nyslipad kniv och ett hjärta som aldrig glömde en vän. “Arthur, jag behöver din hjälp”, sa jag, min röst fast och oböjlig. “Jag behöver att du kommer hem till mig. Nu.” Något i min ton fick honom att släppa det sociala småpratet omedelbart. “Jag är där om tjugo minuter.”
Medan jag väntade, gick jag till skåpet ovanför kylskåpet. Jag flyttade på en gammal plåtburk med te och drog fram en identisk, oanvänd dosett som jag hade köpt på apoteket för flera månader sedan och aldrig använt. Jag gick sedan till badrummet och öppnade mitt medicinskåp. De riktiga burkarna med mina mediciner – de som läkaren hade skrivit ut – stod prydligt uppradade. Jag hade aldrig varit förvirrad. Jag visste exakt vad varje piller gjorde. Daniel trodde att han hade tagit min enda källa till medicin, men han kände inte sin mamma. Han visste inte att en kvinna av min generation alltid, alltid, har en reserv.
När Arthur anlände hällde jag upp kaffe åt honom och lade diktafonen, fotografierna från morgonen och manillakuvertet märkt ‘Hemförsäkring’ på köksbordet framför honom. Han satt i tystnad och lyssnade på inspelningen,
hans ansiktsuttryck mörknade för varje ord som uttalades ur maskinen. När det lilla klicket från dosetten hördes på bandet, knöt han näven så hårt att knogarna vitnade. Han stängde av maskinen och tittade på mig. “Eleanor… det här är… det här är mordförsök. Eller åtminstone grov misshandel och bedrägeri.” “Det är min son”, sa jag, och plötsligt sprack rösten. “Min son, Arthur. Hur kunde han bli så här?” Arthur skakade på huvudet, hans ögon fyllda av sorg och ilska. “Girighet förändrar människor, Eleanor. Men vi kan inte tillåta honom att komma undan med detta. Vi ringer polisen. Nu direkt.” “Nej”, sa jag skarpt. “Inte än.” Arthur höjde på ögonbrynen. “Vad menar du?” “Om vi ringer polisen nu, kommer han att hävda att han bara var orolig, att han råkade blanda fel i dosetten.
Han kommer att spela den godhjärtade sonen. Han har alltid varit skicklig på att prata sig ur situationer. Inspelningen är stark, men den kan bestridas. Han kan säga att de pratade om något annat, att orden är ryckta ur sitt sammanhang.” Jag lutade mig fram över bordet. “Jag vill att han ska falla på sitt eget grepp. Han sa att advokaten har papper klara på fredag. Papper för att ta över mitt hus och min ekonomi. Jag vill att vi ska vara där. Jag vill att han ska tro att han har vunnit, ända tills fällan slår igen.”
Vi tillbringade de närmaste timmarna med att planera. Arthur kontaktade en kollega, en åklagare han kände väl och litade på, och informerade honom om situationen i största hemlighet. Vi ordnade med ett privat blodprov som skulle tas av en betrodd sjuksköterska varje morgon för att bevisa att jag inte hade oregelbundna halter av medicin i mitt system, och vi säkrade den ursprungliga medicinen som bevis.
