Och när jag långt senare, på en välgörenhetsgala jag själv anordnat, mötte en man som såg mig i ögonen, som vågade utmana mina åsikter och som skrattade åt mina skämt utan att snegla på min plånbok eller mitt efternamn… då visste jag.
Jag behövde aldrig testa honom. För den jag var, Emma Harrison i all sin komplexitet, kraft och sårbarhet, lyste nu så starkt att ingen som letade efter skuggor någonsin skulle orka stanna kvar i mitt ljus. Världen hade försökt krossa mig med sina förväntningar och sin falskhet, men ur spillrorna av den där trasiga gula klänningen hade något okrossbart fötts.
