Ljudet ekade inte. Det var ett stumt, brutalt ljud som absorberades av den tunna gipsväggen, men vibrationen från det spred sig genom tapeten, in i min kind och hela vägen ner i märgen.

Plötsligt krossades bakrutan på vår bil i ett regn av glas. Smällen var bedövande. Jag skrek och kastade mig ner mot golvet, täckte huvudet med armarna. Vinden tjöt in genom det trasiga fönstret.

“De skjuter!” skrek jag, rösten dränktes i dånandet av vind och motor.

Ryan drog sin pistol med ena handen medan han styrde med den andra. “Håll dig nere!”

Ett nytt skott brann av och träffade bilens chassi med en metallisk klang. Ryan svängde jeepen kraftigt, sladdade över båda körfälten för att göra oss till ett svårare mål. Han sträckte armen bakåt, ut genom den krossade rutan, och sköt tillbaka tre gånger. De dämpade poffarna drunknade nästan i kaoset, men jag såg i sidospegeln hur bilen bakom väjde till och tappade fart för en sekund.

“Vi klarar inte det här på vägen,” flämtade Ryan. Bilen slängde och krängde. “Jag måste köra av.”

Framför oss såg jag en liten skylt som pekade mot en övergiven ananasplantage, en grusväg som ledde in i mörkret mot kusten. Ryan tvärnitade, svängde ratten hårt åt höger och jeepen sladdade in på grusvägen. Vi flög över ett dike, stötdämparna skrek av påfrestningen, och vi plöjde in bland högt, torrt gräs och buskage.

Bilen stannade med ett ryck när vi körde in i en tät dunge av träd. Ryan stängde omedelbart av motorn och strålkastarna. Total mörker föll över oss.

“Ut,” viskade han och öppnade sin dörr. “Nu.”

Jag kröp ut i det blöta gräset. Mina händer skakade så okontrollerat att jag knappt kunde stänga dörren. Bakom oss, på huvudvägen, hörde vi hur den svarta SUV:en bromsade in. Bildörrar slogs igen. Fotsteg krasade på asfalten. De visste att vi hade kört av. De kom till fots.

“Kom,” sa Ryan och tog min hand.

Vi sprang in i mörkret, bort från vägen, ner mot ljudet av vågorna. Plantagen var övervuxen, stammarna från döda träd och tjocka vinrankor slet i mina kläder och rev min hud. Jag kände inte smärtan, bara den rena, djuriska instinkten att överleva.

Vi rörde oss i kanske tio minuter innan vi nådde kanten av en klippa. Nedanför oss, kanske tjugo meter ner, slog Stilla havets svarta vågor våldsamt mot de vassa lavastensformationerna. Det fanns ingen strand. Bara klippor och hav. Vi var fångade.

“Ryan,” viskade jag, gråten trängde upp i halsen. “Det finns ingen väg ut.”

Han vände sig mot mig. I månskenet såg han fruktansvärt trött ut. “Båten väntar i Haleʻiwa. Det är bara ett par kilometer bort längs kusten. Men de kommer att hinna ifatt oss före det. En av oss måste stanna och uppehålla dem.”

Jag stirrade på honom, förstod inte omedelbart. “Vad menar du? En av oss?”

“De vill ha mig, Sarah. De vill ha pengarna, men mest av allt vill de statuera ett exempel av mig.” Han sträckte sig fram och tog mitt ansikte i sina händer. Hans fingrar var kalla. “Du kan ta dig ner längs klippkanten. Det finns en gammal stig där borta.” Han pekade mot en smal avsats som såg ut att leda neråt i mörkret. “Följ den. Göm dig bland klipporna tills gryningen. Sen går du till marinan. Leta efter en vit katamaran som heter ‘Pacific Dawn’. Kaptenen heter Miller. Säg honom att Ryan skickade dig, och ge honom det här.”

Han tog av sig en tjock, vattentät klocka från sin handled och tryckte den i min hand. “Koden till kontona i Singapore finns i en mikroskiva inne i boetten. Ta pengarna, Sarah. Börja om. Förlåt mig för vad jag har gjort mot dig.”

“Nej,” sa jag och skakade på huvudet, greppet om klockan brände i min hand. “Jag lämnar dig inte här.” Det var inte kärlek som fick mig att säga det; det var skräcken över att vara ensam i mörkret, jagad av mördare, på en ö jag inte kände. Trots allt han gjort var han min enda livlina.

“Du måste,” sa han. Hans röst blev plötsligt hård igen. Han tittade över min axel, in mot skogen. En ficklampa svepte över trädkronorna hundra meter bort. De var nära.

Innan jag hann svara knuffade han mig mot kanten. “Gå!” fräste han. “För i helvete, Sarah, spring!”

Jag snubblade bakåt, hittade fotfäste på stigen han pekat ut, och började klättra ner. Den vassa lavastenen skar in i mina händer. Jag kunde inte se var jag satte fötterna. Ljudet av havet dånade nu i mina öron, men det var inte tillräckligt högt för att överrösta det som hände ovanför.

Jag hade kommit halvvägs ner när jag hörde den första rösten.

“Där är han! Släpp vapnet!”

Jag frös fast, tryckte min kropp mot klippväggen i mörkret, osynlig nedifrån och ovanifrån.

“Kom och ta det,” hörde jag Ryans röst eka över klippkanten. Det var en trotsig röst, fylld av en sorts sjuk lättnad.