“Vi ser till att hon aldrig vågar visa sig i hans liv igen,” svarade Margaret. “Jag har redan sagt till hovmästaren att hon ska servera oss. När hon kommer ut dit, vill jag att du gör hennes kväll till ett helvete. Tryck ner henne. Förnedra henne. Få henne att känna sig så liten, värdelös och patetisk att hon inser sin plats. Om hon bryter ihop framför Daniel och ser ut som en galen, hysterisk piga, kommer han aldrig att vilja veta av henne. Hon kommer att springa härifrån och aldrig se tillbaka.”
Ett kollektivt sorl av fasa och avsky svepte genom balsalen. De rika och inflytelserika gästerna, som nyss hade tittat på Emily med medlidande eller likgiltighet, tittade nu på Vanessa och Margaret med ren och skär vämjelse. Illusionen var krossad. De vackra klänningarna, de dyra blommorna och champagnen kunde inte dölja den inre fulheten hos bruden och hennes mor.
Daniel blundade. Smärtan i hans ansikte var påtaglig. Han hade älskat Vanessa. Han hade trott att hon var snäll, omtänksam, den perfekta partnern att dela sitt liv med. Att höra henne planera att psykiskt förstöra hans lillasyster, det enda familjemedlem han hade kvar sedan deras far gick bort, kändes som en kniv i bröstet. När han öppnade ögonen igen fanns det inget kvar av kärleken. Bara kyla.
“Du visste,” viskade han, hans röst mörk och farlig. “Du visste hur mycket jag saknade henne. Du såg mig ligga vaken om nätterna och oroa mig för var hon var, om hon hade mat för dagen, om hon var okej. Och du använde det emot mig.”
“Daniel, snälla, du måste förstå!” grät Vanessa, och nu kom de verkliga tårarna. Hennes mascara rann nerför kinderna och förstörde hennes perfekta makeup. “Hon hör inte hemma i vår värld! Hon skulle bara ha dragit ner dig! Jag gjorde det för oss, för vår framtid!”
“Det finns inget oss,” sa Daniel och vände henne ryggen. Han böjde sig ner till Emily. Med en ömhet som stod i skarp kontrast till raseriet han nyss visat, tog han av sig sin kavaj och lade den över hennes axlar för att dölja hennes nersmutsade och trasiga uniform. Han sträckte ut en hand. “Kom, Em. Vi åker härifrån.”
Emily tittade upp på honom med tårfyllda ögon. “Men ditt bröllop… Daniel, jag ville inte…”
“Det här bröllopet var en lögn,” sa han mjukt. “Du är det mest äkta som har hänt mig i dag. Snälla, ta min hand.”
Med darrande fingrar lade Emily sin hand i hans. Han drog upp henne och höll henne tätt intill sig.
När de vände sig om för att gå, bröt kaoset ut. Margaret skrek okvädinsord om kontraktsbrott och advokater, medan Vanessa sjönk ihop på golvet mitt i havet av krossat glas och grät hysteriskt. Men Daniel och Emily tittade inte tillbaka. Gästerna delade sig som Röda havet när de gick nerför mittgången, samma mittgång som Vanessa hade skridit nerför bara några timmar tidigare. Ingen försökte stoppa dem. Vissa nickade tyst av respekt mot Daniel.
I lobbyn möttes de av hotellets general manager, Herr Henderson, som hade kallats dit av tumultet. Han såg förskräckt ut när han såg Emilys ansikte, som nu hade svullnat upp rejält efter örfilen.
“Herr Vance, jag beklagar djupt…” började Henderson svettigt.
“Avbryt mig inte,” sa Daniel med en röst som lämnade noll utrymme för förhandlingar. “Bröllopet är inställt. Du kommer att debitera Vanessas familj för alla kostnader, inklusive skadorna i balsalen. Dessutom kommer du att se till att Emily får full lön för de kommande sex månaderna, omedelbart, som kompensation för att din personal inte skyddade henne från en fysisk attack.”
“Självklart, Herr Vance. Och vi har redan tillkallat polis på grund av misshandeln.”
Daniel nickade kort. “Bra. Emily kommer att göra en fullständig anmälan när hon har samlat sig. Fram tills dess vill jag inte att någon från det där sällskapet kommer i närheten av henne.”
Han ledde Emily ut genom hotellets massiva glasdörrar ut i den svala nattluften. Staden pulserade runt dem, likgiltig inför dramat som just utspelat sig. Daniel ledde henne till sin väntande bil, en svart stadsjeep med tonade rutor, och öppnade passagerardörren åt henne. Han satte sig i förarsätet, startade motorn och körde iväg från hotellet, bort från mardrömmen.
De körde i tystnad i flera minuter. Gatlyktorna kastade flackande skuggor över deras ansikten. Till slut svängde Daniel in på en tom parkeringsplats vid en 24-timmarsöppen diner i utkanten av staden. Det var en plats de ofta hade besökt när deras far fortfarande levde, ett ställe som serverade billigt kaffe och fantastiska pannkakor.
Han stängde av motorn, lossade sin fluga och lutade huvudet mot ratten innan han äntligen vände sig mot henne. Hans ögon var blanka.
