Jag satt kvar i tystnaden. Adrenalinet pumpade genom mina ådror, men det var inte drivet av rädsla, utan av ren makt. Jag tittade på klockan. Dagen var över, och jag hade vunnit ännu ett krig.
Senare den kvällen, när jag gick ut genom byggnadens roterande glasdörrar, möttes jag av den kyliga nattluften. Staden glittrade omkring mig. Jag tänkte på fängelset några mil utanför staden, där Adrian satt i sin trånga cell, berövad all sin makt, sitt namn och sin frihet. Han hade försökt begrava mig, men han hade inte förstått att jag var ett frö.
Jag stannade till och tittade upp mot toppen av min skyskrapa, där mitt namn lyste upp mörkret. Det fanns inga prinsar som kunde rädda mig, och inga monster som kunde krossa mig. Jag var min egen riddare. Och mitt imperium, byggt på aska och sanning, stod starkare än någonsin.
