När jag öppnade stod han där på verandan med händerna i fickorna och blicken riktad mot mattan. Han såg äldre ut än sina trettiofem år; linjerna kring hans ögon var djupare, och hans axlar var inte lika spända som sist.
”Hej, mamma,” sa han tyst.
”Välkommen hem, son,” svarade jag, öppnade dörren på vid gavel och lade armarna om honom.
Och i den omfamningen, mitt i ett litet hus fyllt av minnen som varken pengar eller kontrakt någonsin kunde köpa, kände jag för första gången på ett helt år att min familj höll på att bli hel igen.
