Jag hade helt glömt bort den.

Den stod verkligen under fönstren.

“Kanske hon sover?” — föreslog Ira.

“Aha. Klockan sju på kvällen den trettioförsta december. Klart hon sover,” flinade Valera. — “Säkert med en kavaljer.”

Ett gapskratt hördes.

Någon ryckte i dörrhandtaget.

Metallen skramlade.

Det stacks till i bröstet av kränkthet.

Det här är mitt hem.

Mitt territorium.

Varför är jag skyldig att ursäkta mig för att jag vill tillbringa kvällen ensam?

Telefonen lyste upp igen.

Tio missade samtal.

Flera meddelanden på rad:

“Var är du???”

“Vi står utanför dörren!”

“Lena, det här är inte roligt längre!”

“Öppna!”

Jag förstod: om jag vrider om nyckeln nu är min kväll förstörd.

Jag kommer dessutom att bli anklagad för att ha låtit dem vänta.

Jag öppnade chatten.

Fingrarna darrade.

Först skrev jag:

“Ira, jag är inte hemma.”

Raderade.

För enkelt.

De kommer att börja ställa frågor.

Bakom dörren slog de igen.

“Vi ringer räddningstjänsten nu!” — ropade Valera. — “Vi säger att någon har kollapsat!”

Jag trodde på att de var kapabla till något sådant.

Därför skrev jag snabbt:

“Ira, jag åkte till ett sanatorium redan i eftermiddags. Bilen blev kvar utanför huset — batteriet har dött. Varför kom ni utan att förvarna? Jag sa ju att jag inte skulle vara hemma.”

Skickade.

Bakom dörren blev det genast tyst.

Säkert gav Iras telefon ifrån sig en signal.

“Vad står det?” — frågade Valera.

“Hon skriver att hon är på sanatorium,” svarade Ira förvirrat.

“Vilket sanatorium då då?”

“Jag vet inte…”

Det blev en obekväm paus.

“Ser man på…” — muttrade Valera.

“Hon kunde väl ha förvarnat!”

“Ringde du henne ens?”

“Jag ville göra en överraskning…”

“Ja, och det gjorde du.”

Efter några sekunder suckade Valera djupt:

“Okej. Vi åker till morsan. Vi kan ju inte sova på gatan.”

Ljudet av en spark mot dörren hördes.

“Tack för festen, Lenotjka!” — väste Ira argt.

Stegen började avlägsna sig.

Barnen gnällde.

Någon svor.

Slutligen slog portdörren igen.

Jag satt orörlig i ytterligare några minuter.

Sedan tittade jag försiktigt ut bakom gardinen.

En grå stadsjeep körde långsamt ut från gården och försvann runt hörnet.

De hade verkligen åkt.

Jag lutade pannan mot glaset och brast plötsligt ut i skratt.

Tyst.

Nervöst.

Men uppriktigt.

Det var en liten seger.

Inte den vackraste.

Men min.

Jag gick tillbaka till vardagsrummet, tände ljusslingan. Rummet fylldes återigen av färgade lampor.

Telefonen zapiska.

Ett nytt meddelande från Ira:

“Vi åkte till mamma. Du kunde ha sagt till i förväg. Mycket fult gjort av dig. Gott Nytt År.”

Jag svarade inte på någonting.

Jag tog bara bort meddelandet.

Sedan gick jag till köket.

Smörgåsarna med kaviar väntade tålmodigt på mig på tallriken.

Jag hällde upp en dryck till mig själv och förstod plötsligt en viktig sak.

I hela mitt liv hade jag varit rädd för att verka elak. Rädd för att säga nej, såra, sätta mina egna intressen före andras. Rädd för om att få höra att jag är en egoist eller en hjärtlös människa.

Den här kvällen tillät jag mig själv för första gången att vara just sådan.

Och inget hemskt hände.

Världen rasade inte samman.

Himmelen sprack inte upp.

Däremot blev det tyst i lägenheten igen.

På riktigt tyst.

Jag kröp in under pläden, satte på min favoritfilm och firade nyåret precis så som jag hade drömt om.