Mariana bröt nästan ihop över telefonen. Hon förklarade att hennes far led av Parkinsons sjukdom, att han vägrade bli en börda och hade rymt när symtomen blev värre. “Han tror att ta emot hjälp är samma sak som att förlora sin värdighet,” snyftade hon.
Samma natt hördes en tung duns från badrummet. Elena släppte allt och sprang dit. På de kalla klinkersplattorna låg Don Aurelio. Hans kropp skakade okontrollerat, pannan var blek och täckt av kallsvett. Bredvid honom låg metallasken uppslagen. Pillerburkar, brevet och fotografiet låg utspridda.
“Ring ingen,” vädjade han med en röst som dränktes i skam. “Snälla, Elena.”
Hon föll på knä bredvid honom. Hon ställde inga frågor. Hon bara lade en arm om hans bräckliga axlar och hjälpte honom upp. Han vägde nästan ingenting. Hon bar i stort sett honom till soffan, lade filten över honom och samlade ihop hans tillhörigheter i asken. När hon placerade asken på hans bröst, slöt han ögonen och andades ut en lång, skakig suck.
“Tack, Elena,” viskade han.
Morgonen därpå, när ljuset knappt hade brutit igenom molnen, var soffan bäddad. Inte slarvigt, utan med en perfektion som kändes slutgiltig. Don Aurelio stod vid dörren. Hans gamla rock var knäppt ända upp och ryggsäcken hängde över axeln.
“Camila fyller år på lördag,” sa han mjukt och undvek hennes blick. “Det är bäst att jag går innan dess.”
“Du kan inte gå,” sa Elena och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. “Det ösregnar. Du är sjuk.”
Han skakade på huvudet med ett melankoliskt leende. “Om hon vaknar och ber mig stanna… då kommer jag att stanna. Och det vore inte rättvist mot någon av er. Jag har redan fått mer än jag förtjänar.”
Han vände sig om och gick. Han gick nerför trapporna med samma plågsamma långsamhet som den kväll han kom, men denna gång bar han med sig en bit av lägenhetens värme. Kvar på köksbordet låg en prydligt hopvikt papperslapp. Elena öppnade den med skakande händer och läste de bläckiga orden:
“Du påminde mig om hur ett hem känns. Det är värt mer än vad jag någonsin kan bära. Förlåt en gammal man för att han lånade ert ljus.”
När Camila vaknade och fann soffan tom, rörde hon vid den släta kudden. Hon frågade tyst om hennes farfar hade åkt vidare. Elena kunde bara nicka och hålla om sin dotter, medan regnet utanför fortsatte att falla över den enorma, likgiltiga staden. Men dörren till Camilas rum gnisslade inte längre, och i lägenheten dröjde sig doften av en familj kvar.
