Klockan två på eftermiddagen ringer telefonen i köket. Det är Derek. Han låter stressad, nästan desperat. Hans röst skakar lite när han pratar, och bakgrundsljudet avslöjar att han sitter i sin bil med motorn igång.

”Mamma”, säger han utan att ens säga hej först. ”Vad är det du har gjort?”

Jag står vid köksfönstret och tittar ut över den östra betesmarken där snön ligger vit och obruten. En flock rådjur rör sig långsamt över fältet, deras skuggor långa i det svaga eftermiddagsljuset.

”Jag har gjort det jag borde ha gjort för länge sedan, Derek”, svarar jag med lugn röst. ”Jag har sett till att ranchen förblir det den alltid har varit.”

”Du förstår inte”, skriker han nästan i luren. Hans fasad har rasat helt nu. ”Köparen… utvecklingsgruppen… de har hotat med att dra oss inför rätta om inte avtalet går igenom före måndag. Vi har redan tagit emot handpenning, mamma! Vi har redan använt en del av pengarna till att betala av våra lån! Om affären spricker är vi ruinerade. Jag och Noel, vi är förlorade!”

Det är tyst i luren en lång stund. Jag hör hans tunga andning, den där flämtande, panikartade andningen hos en människa som har byggt sitt liv på sand och som nu ser vågorna komma in mot land.

”Det var inte meningen att det skulle gå så här”, viskar han till slut, och för ett ögonblick låter han återigen som den pojken som brukade gråta i korridoren när åskan gick över prärien. ”Vi ville dig ju inte illa.”

”Ni ville inte mig någonting alls, Derek”, säger jag stilla. ”Ni ville bara ha det jag äger.”

Jag lägger på luren innan han hinner svara.

Signalerna dör ut med ett litet klick, och i köket blir det återigen tyst. Kylskåpet brummar, och doften av rosmarin hänger kvar i luften från den stek vi aldrig åt tillsammans. Jag går ut på verandan, drar upp kragen på jackan mot den kalla vinden och sätter mig på den gamla träbänken där Victor brukade sitta med sin kaffemugg och titta ut över ägorna.

Bortom den östra betesmarken sträcker sig bergen mot en himmel som börjar spricka upp i guld och violett. Marken är kall, fryst och hård, men den bär oss alla. Den bär våra minnen, våra misstag, våra sorger och våra segrar. Och den flyttar sig inte för någon, varken för utvecklingsbolag från Reno eller för barn som glömt varifrån de kom.

Jag andas in den kalla ökenluften, djupt och länge, och för första gången på sju månader känner jag att axlarna är lätta. Ranchen står kvar. Och jag är inte för gammal för att sköta den.