Kylan i garaget var brutal, en rå och fuktig kyla som tycktes leta sig in i märgen. Jag drog den tunna, slitna sovsäcken tätare omkring mig på den rangliga tältsängen. Bredvid mig stod Julians skinande rena Audi, ett hånfullt monument över min familjs prioriteringar. Men jag skakade inte av kyla. Jag skakade av adrenalin.

General Thorne stod där, nu i civila kläder, med en enorm blombukett i famnen. Han hade blivit som en extra pappa för mig under den senaste månaden. Vi hade arbetat dygnet runt för att sanera Vanguard Aerospace. Företaget hade bytt namn till Vance Dynamics, och alla gamla chefer satt häktade i väntan på rättegång. Julian och Chloé hade flyttat in i en liten, sliten lägenhet i stadens utkant, och mina föräldrar hade tvingats sälja sitt hus för att betala Julians advokatkostnader. Jag hade inte pratat med dem sedan den morgonen i november. Jag kände inget behov av det.

“Tack, Marcus,” sa jag mjukt och log när babyn sträckte på en liten hand och grep tag i mitt finger. Runt min handled hängde Davids silverbrickor.

“Har du bestämt dig för ett namn än?” frågade han och drog fram en stol.

Jag tittade ner på min son. Den kalla, hårda sköld jag hade burit under de senaste åtta månaderna började äntligen smälta. Sorgen fanns kvar, det skulle den alltid göra, men den var inte längre ett vapen. Nu var den bara kärlek som inte hade någonstans att ta vägen – förrän nu.

“David,” viskade jag. “David Marcus Vance.”

Thorne log bredare, och jag såg att hans ögon blänkte. “Det är ett bra namn. Ett starkt namn.”

Jag lutade mig tillbaka i kuddarna och såg ut genom sjukhusfönstret. Staden glittrade utanför. Jag hade förlorat allt, blivit stött och förrådd av de som borde ha skyddat mig. Men ur den askan hade jag byggt ett imperium och skipat rättvisa för mannen jag älskade.

Min son gnydde till, och jag kysste hans panna. Framtiden var inte längre iskall som ett garage i november. Den var ljus, säker, och den tillhörde oss.