Korridoren förblev frusen efter att Patricia lyfter upp den marinblå kartan ur sin väska. Hennes mammas kökshandduk slutade röra sig. Hennes pappas armar sjönk ner, och Lorena backade bort från det utrensade sovrummet.

Hela hallen stod som förstenad.Pappan sträckte ut en darande hand som för att stoppa henne,men drog tillbaka den när Patricia fäste blicken i hans.

– Sätt på högtalaren,hördes Iváns kaxiga röst i luren efter tre signaler.Patricia?Om det gäller hämtningen så sa dina föräldrar att du hade gått med på det.Hon sitter här och äter pannkakor med min nya tjej.

Patricia Svalde Hårt,men rösten forsar fram likt en iskall flodvård:

– Ivan.Du har exakt trettio minuter på dig att sätta dig i bilen och köra hit med min dotter.Om hon inte är i sitt rum när klockan är 12:00 ringer jag polisens familjeenhet och anmäler egenmäktighet med barn.Och dina advokater kommer inte ens att orka svara i telefon när de ser vad som följer med.Hör du mig?

I luren blef det knäpptyst ett ögonblick.Det skramlade till av bestick som tappades mot en tallrik.
– Du är inte klockan,stönade Iván fram.De sa att allt var lugnt…de sa att du hade godkänt det!

– Mina föräldrar ljög för dig för att få fritt fram för sin egen bekvämlighet,Hon Patricia.Du har gått i minut.Kör.

Hon tryckte på avbryt-knappen innan han svarade något mer.

Kökets klocka tickade högt och monotont.Väggen bakom mamman såg plötsligt ut som en kuliss från ett teaterstycke som höll på att rasa samman.

Patricia vände sig om sina föräldrar,som stod som skuggor i sitt eget hem – ett hem de trott att de styrde över.

– Ställ tillbaka Renatas saker i hennes rum,sa Patricia med på röst som inte lämnade utrymme för diskussion.Rensa bort din ringlampa från hallen,Lorena.Och ni tre – sätt er ner i vardagsrummet.Vi ska ha ett familjemöte till.Den här gången är det jag som håller i röstningen.