Några veckor senare stod Ammani på kullen ovanför Bukavu Military Academy. Solen var på väg ner över de sträckande bergen, och kvällsluften var kylig och ren. Nere på grusgården sprang nya rekryter sina sista varv för dagen. Deras stövlar slog mot marken i samma takt som hennes en gång hade gjort.

Kommendör Zoya klev upp bredvid henne och räckte henne en kopp varmt te.

”Rapporten från huvudstaden kom nyss”, sade Zoya och såg ut över gården. ”Företaget är försatt i konkurs. Din syster har stängts av från alla statliga lärosäten på livstid. Dina föräldrar har förpliktats att återbetala varje krona av stipendiemedlen.”

Ammani tog emot koppen. Ångan steg mot den kalla luften.

”Hur känns det?” frågade Zoya.

Ammani drack en klunk. Hon tänkte på flickan som för tre år sedan satt på bussen med händerna platt mot knäna för att de inte skulle skaka. Hon tänkte på tårarna som glidit nerför hennes kinder mot det kalla glaset.

De tårarna var borta nu. De hade torkat i Bukavus damm och förvandlats till någonting helt annat.

”Det känns som om bussen äntligen har kommit fram”, sade Ammani lugnt.

Zoya log svagt och klappade henne på axeln. ”Din nya postering i ministeriet börjar på måndag, kapten.”

Ammani nickade. Hon såg ut över horisonten där mörkret föll, men för första gången i sitt liv var hon inte rädd för vad som väntade i skuggan. Hon var inte längre dottern som blev bortjagad.

Hon var den som hade kommit tillbaka.