Under de följande veckorna accelererade fallet. Nyheten om krisen i Ross Enterprises läckte ut till branschpressen. Det som började som en viskning på affärsmöten i downtown blev snart rubriker i den lokala ekonomitidningen. Preston, som trott att han var en mäktig vd, fann sig plötsligt utstött av samma finansiella nätverk som tidigare applåderat hans fars livsverk. Långivarna visade ingen nåd. Lyxbilarna bärgades från garageuppfarten tidigt en morgon medan grannarna tittade på från sina balkonger. Kontoret på sjuttionde våningen tömdes på mindre än två timmar.
Sylvia och Richard tvingades till slut att sälja sin älskade takvåning i Skyfall för en bråkdel av dess värde för att täcka de mest akuta skulderna. De flyttade till en sliten trerummare i en av stadens äldre förorter, långt bort från marmorgolv, infinitypooler och skålar med champagne. De vänner som tidigare fyllt deras kalendrar med middagsinbjudningar försvann lika snabbt som morgondimman över öknen.
För mig öppnades nya dörrar. Valerie, som insåg min kapacitet och mitt lugn i pressade situationer, föreslog mig för en högre styrelseposition inom Obsidian-koncernen. Mitt namn började nämnas i kretsar som tidigare varit stängda för mig – inte som ”dottern till Richard Ross”, utan som en självständig, skicklig företagsledare som byggt sin framgång på kompetens, integritet och hårt arbete.
En kväll i december stod jag återigen på en terrass i staden, denna gång tillsammans med Valerie. Luften var krispig och klar, och Neonstadens ljus pulsade som en evig rytm under våra fötter.
Valerie lyfte sitt glas mot mig, hennes ögon glittrade i mörkret. ”Skål för dem som bygger på hälleberget istället för på sand, Acacia.”
Jag log, strök med fingrarna över glasets kant och tänkte på den där kvällen i takvåningen, på papperen, på Prestons flin och på mitt eget enda ord.
”Skål”, svarade jag och lät blicken vandra ut över horisonten. ”Uppfattat.”
