Alejandro satt lamslagen. Kvinnan han hade gett en ring, kvinnan han hade trott ville bygga en familj, hade medvetet raserat den enda bro hans son hade lyckats bygga tillbaka till livet. Allt för kontroll. Allt för att skicka bort Emiliano till Schweiz och radera Lucías minne för alltid.
Dörren till kontoret öppnades gnisslande. Renata stod där i en elegant sidenmorgonrock, rufsig i håret men ändå perfekt.
— Alejandro? Vad gör du uppe så här dags? Klockan är bara fem.
Hennes röst var mjuk, sömndrucken.
Alejandro vände sig långsamt om. Han stängde inte av skärmen. Han tittade på henne, och för första gången såg han henne inte genom sin egen sorgs filter. Han såg henne precis som hon var. En parasit.
— Varför sparkade du Mercedes? frågade han, rösten var isande lugn, farligare än om han hade skrikit.
Renata stelnade till. Hon sneglade mot datorskärmen och insåg omedelbart vad som hade hänt. Men hon var för stolt, eller för arrogant, för att be om ursäkt. Hon rätade på ryggen.
— Jag gjorde det för din skull. För vår skull. Alejandro, du var förblindad. Du lät en bondkvinna leka doktor med din son! Han behöver verklig hjälp, inte grönsakslekar. Om vi hade låtit henne hållas hade Emiliano blivit beroende av henne, och vad skulle hända när hon förr eller senare tröttnade? Jag tog ett vuxet beslut för den här familjen.
Alejandro ställde sig upp. Han var inte en våldsam man, men luften i rummet tycktes plötsligt vibrera av hans ilska.
— Den här familjen, sa han med låg röst, består av mig och min son. Du var en gäst som jag, i min dumhet, trodde kunde bli en del av den.
Han gick fram till henne. Renata tog ofrivilligt ett steg tillbaka.
— Ta av dig ringen, Renata.
— Alejandro, du överreagerar. Du är känslomässig—
— TA AV DIG RINGEN! Hans röst ekade genom huset, vibrerade i väggarna.
Renata darrade. Hon drog sakta av den tunga diamantringen från sitt finger och lade den på skrivbordet.
— Packa dina saker, ekade Alejandro hennes egna ord. Du har en timme på dig innan jag ringer säkerhetsvakterna vid grinden och ber dem eskortera dig ut. Jag vill aldrig se dig nära min son igen. Om du försöker kontakta oss, kommer jag att se till att alla i den här staden får se den här videon.
En timme senare rullade Renatas bilar ut genom grindarna. Huset var tystare, men det var inte längre en kvävande tystnad. Luften kändes renare.
Alejandro gick upp till Emilianos rum. Pojken var redan vaken. Han satt i sängen och tittade storögt på sin pappa. Han hade hört skriket.
Alejandro satte sig bredvid honom. Han tog fram den lilla papperslappen och den plasttäckta skålen med zucchinin.
— Vad är det där? frågade Emiliano, hans ögon fästes direkt på slanten.
— Det är ett meddelande, sa Alejandro med en röst som sprack av rörelse. Mercedes åkte inte för att hon ville, Emiliano. Hon blev tvingad att åka av Renata. Men Renata bor inte här längre. Hon kommer aldrig mer tillbaka.
Emilianos ögon fylldes med tårar.
— Så Mercedes hatar mig inte?
— Åh, min älskade pojke, Alejandro kramade honom hårt, begravde ansiktet i hans lilla axel. Ingen som någonsin har mött dig skulle kunna hata dig. Mercedes älskar dig väldigt mycket. Och hon lämnade det här till dig, för hon visste att du var den bästa hjälpredan hon någonsin haft.
Emiliano tog skålen. Han tittade på den lilla gröna biten.
— Vi måste hitta henne, pappa, sa han med en plötslig, oväntad beslutsamhet.
— Det ska vi. Vi åker idag.
Puebla var färgstarkt, pulserande och levande. Alejandro och Emiliano hade kört i drygt två timmar från Mexico City. Att hitta Mercedes hade inte varit omöjligt; Alejandro hade anlitat henne genom en referens och hade hennes adress sparad i sina papper.
De kom fram till ett litet, men otroligt välskött hus med ljust gula väggar och krukor fyllda med blommande pelargoner längs hela uppfarten. Det doftade av rostad majs och kanel i luften.
Alejandro knackade på den trädörren. Emiliano stod gömd bakom hans ben, nervös men fylld av hopp.
Dörren öppnades. Mercedes stod där i ett förkläde med mjöl på händerna. Hennes ögon vidgades när hon såg dem.
— Herr Valdés… Emiliano…
Innan någon av de vuxna hann säga ett ord, smet Emiliano förbi sin pappa och kastade sina armar runt Mercedes ben.
— Du glömde din hjälpreda! grät pojken in i hennes förkläde. Du sa att vi skulle göra soppa!
Mercedes föll ner på knä direkt på stengolvet. Hon struntade i mjölet och svepte armarna om pojken, begravde sitt ansikte i hans hår. Tårarna rann nerför hennes kinder.
— Min lilla hjälpreda, snyftade hon. Jag skulle aldrig ha glömt dig. Aldrig.
