Jag visste exakt vart detta var på väg, och jag kunde knappt hålla tillbaka ett leende.

“Så,” fortsatte han, hans röst bröts lite. “Jag undrade om… om du kunde tänka dig att stajla det? Bara tillfälligt. Inför visningarna. Hyr ut några av dina möbler till mig. Du vet precis vad som passar där inne. Du kan namnge ditt pris, Nora. Jag betalar vad som helst.”

Det var det ultimata nederlaget. Han hade vunnit huset ifrån mig, bara för att komma krypande ett halvår senare och be mig fylla det med skönhet igen, eftersom han själv var helt inkapabel att göra det.

Jag tittade på honom i en lång, tyst minut. Jag lät tystnaden sträcka ut sig, lät honom bada i sin egen förnedring.

“Mitt pris,” sa jag till slut.

“Ja. Vad som helst,” sa han desperat.

Jag plockade upp en mapp från mitt skrivbord och öppnade den. “Evan, jag tar emot projekt med en minimibudget på fem miljoner kronor. Och jag jobbar uteslutande med klienter som förstår och respekterar min konst. Men viktigast av allt…” Jag slog igen mappen med en skarp smäll som fick honom att hoppa till. “…jag stajlar aldrig om ett hus jag redan har städat ut. Det vore dålig Feng Shui.”

Han stirrade på mig, munnen öppnades och stängdes utan att få fram några ord.

“Du vann huset, Evan. Det var du väldigt noga med att påpeka inför domaren. Du ville ha väggarna. Nu har du dem. Det är inte mitt problem att du inte vet hur man fyller dem med mening.”

“Nora, snälla… Om jag säljer det i nuvarande skick kommer jag att göra en enorm förlust. Jag kan gå i konkurs.”

Jag lutade mig fram över skrivbordet, mina ögon iskalla. “Det var exakt vad du försökte göra mot mig. Du försökte ta mitt hem. Du försökte sudda ut mig. Du ville ha äran för mitt slit. Du fick huset. Grattis. Nu får du leva med det. Eller i det här fallet, sälja det med förlust.”

Jag tryckte på knappen till interntelefonen. “Sarah, kan du visa Mr. Bennett ut? Och skicka in Julian när han kommer.”

Evan stod kvar i några sekunder till, förlamad av insikten att jag inte kände någonting för honom. Inte ens ilska. Bara total likgiltighet. Och det var nog det som krossade honom mest. Han vände sig om och gick ut, hans steg tunga och besegrade.

Kapitel 5: Ett nytt kapitel

Två veckor senare satt jag på min balkong med ett glas rött vin i handen. Bredvid mig satt Julian, den lead-arkitekt från Paris-projektet. Vi hade klickat omedelbart. Han var en man som såg detaljer, som respekterade kreativitet och som, till skillnad från Evan, inte hade något behov av att förminska min förmåga för att bygga upp sitt eget ego.

Han bläddrade förstrött i en bostadsbilaga från den lokala tidningen. Plötsligt stannade han upp.

“Här är ett intressant objekt,” sa Julian, hans mörka ögon glittrade av professionell avsmak. “Men herregud, vem har inrett det? Arkitekturen är klassisk, men interiören… det ser ut som en sängbutik som gått i konkurs.”

Jag lutade mig över och tittade på sidan. Där var det. Min gamla adress. Fotografierna var tagna från bästa möjliga vinklar, men det hjälpte inte. De ekande, tomma rummen, de billiga hyrmöblerna i hörnet av det massiva vardagsrummet, de saknade gardinerna som gjorde att fönstren såg ut som svarta hål.

Utropspriset var chockerande lågt. Tjugo procent under vad det hade varit värt när jag bodde där. Mäklarens text löd: “Ett hus med stor potential för den som vill sätta sin egen prägel.”

“Sätta sin egen prägel,” skrattade Julian. “Det där stället behöver en exorcism, inte en prägel. Det saknar själ.”

“Ja,” sa jag mjukt och tog en klunk av mitt vin. “Det gör det.”

Jag tittade ut över stadens ljus som gnistrade i natten. Förr hade jag brytt mig om det där huset mer än något annat. Det hade varit min fästning, mitt konstverk. Men när jag nu såg det på pappret insåg jag att ett hus bara är döda ting. Det är trä, sten, gips och glas.

Skönheten, värmen, själen – det kom inifrån mig. Det var jag som bar på magin, inte rummen jag lämnat bakom mig.

Evan hade fått nycklarna till ett tomt skal. Han hade vunnit en adress, men förlorat sitt liv. Claire hade försökt stjäla en drottnings krona, men upptäckt att den var för tung för henne att bära.

Och jag?

Jag hade tagit mina penslar, min färg och min duk, och målat upp ett helt nytt universum. Ett universum där jag inte behövde dela rampljuset med en bedragare.

“Ska vi kasta den där tidningen?” frågade Julian och såg på mig, som om han förstod att bilderna tillhörde ett förflutet han inte behövde fråga om.