En vårmorgon, nästan ett år efter den där natten klockan två, satt Elvira vid sitt nya skrivbord. Solen strömmade in genom fönstret och värmde hennes ansikte. Bredvid henne stod en kopp rykande kaffe – svart, precis som hon själv gillade det, inte som Ramiro hade tvingat henne att dricka det.
Hon öppnade sin bärbara dator. Ett nytt dokument lyste vitt på skärmen. Hennes tidigare romaner hade varit vackra men försiktiga, fyllda av metaforer och subtila antydningar. Men nu hade hon något annat att säga. Hon hade överlevt ett krig hon inte ens vetat om att hon stred i. Hon hade mött monstret som sov i hennes säng och besegrat det med dess egna vapen.
Hon placerade händerna över tangentbordet. Ett leende, genuint och fullt av liv, spred sig över hennes läppar. Och så, med en beslutsamhet hon aldrig tidigare känt, började hon skriva det första kapitlet i sitt nya liv.
