Domaren var skoningslös. Alan dömdes till sex års fängelse och skyldighet att betala tillbaka miljoner i skadestånd. När handklovarna klickade runt hans handleder, fanns det inte ett spår av det självgoda leende han hade burit under skilsmässoförhandlingen. Han förstod äntligen vidden av sitt eget högmod. Han hade trott att tystnad var svaghet. Han hade haft fel. Tystnad var ibland det mest dödliga vapnet av alla.
Ett Nytt Kapitel
Långt borta från rättssalar och fängelseceller satt Martha på ett flygplan på väg mot Italien. Genom fönstret såg hon molnen breda ut sig som ett oändligt, vitt hav.
Hon hade startat om. Med hjälp av David hade hon återfått kontrollen över sitt eget liv. Hon hade tagit sitt flicknamn tillbaka. Hon hade börjat arbeta deltid på ett litet konstgalleri, en dröm hon haft i tjugo år men som Alan alltid avfärdat som “ekonomiskt naivt”.
Bredvid henne låg en bok och en kopp varmt te. Hon andades in djupt. Luften kändes annorlunda nu. Den var inte längre tung av lögner och förväntningar. Den var lätt.
Alan hade tagit mycket ifrån henne. Han hade tagit hennes tid och hennes illusioner om kärlek. Men när han till slut log det där vinnande leendet i Cook County-domstolen, hade han gett henne den största gåvan av alla.
Han hade gett henne friheten att se honom förstöra sig själv, medan hon tyst, och i lugn och ro, äntligen började leva.
