“Rektor Evans,” sa Miller och vände sig mot den chockade rektorn. “Jag förväntar mig att polisen är på väg. Stöld och misshandel av minderårig. Och jag förväntar mig att dessa tre pojkar aldrig mer sätter sin fot på den här skolan. Annars kommer jag personligen se till att hela staden, varje nyhetskanal och varje borgmästare i delstaten får veta exakt vilken typ av miljö du tillåter här.”
Evans svalde hårt och nickade frenetiskt. “Självklart, brandchef. Omedelbar avstängning. Polisen ska kontaktas.”
Arthur lade en hand på Léos andra axel. “Kom, grabben. Jag tror det är dags att åka hem.”
Léo tittade upp på den gamle mannen. Ett litet, trevande leende spred sig på hans läppar. Han tittade på Trent en sista gång. Inte med rädsla, utan med pity.
Med Ramirez på ena sidan och Arthur på den andra, började Léo gå mot grindarna. Resten av brandmännen ställde omedelbart upp sig i två räder och bildade en hedersvakt. De gjorde honnör när pojken med Casino 44-märket blänkande på benet gick förbi dem.
Folkmassan delade sig. Ingen sa ett ord. Det enda som hördes var det rytmiska klickandet från Léos protes och Arthurs käpp mot asfalten. De klev ut genom grindarna, förbi de paralyserade och förödmjukade föräldrarna, och fram till kommandobilen. Léo fick sitta i framsätet.
Kvar på skolgården stod Trent ensam i smutsen. Hans jacka, hans falska tuffhet och hans vänner var borta. I fjärran hördes sirenerna från annalkande polisbilar. Han insåg med förkrossande tydlighet att hans liv just hade förändrats för alltid, och att hela staden, som nu visste exakt vem han var och vad han hade gjort, aldrig någonsin skulle förlåta honom.
