Marcus kände hur rummet snurrade. Under alla dessa månader, när han hade jobbat över, när han hade varit på resor, hade detta pågått. Den kvinna han hade bjudit in i sitt hem hade torterat hans son, systematiskt brutit ner honom för att tvinga in honom i en skruvad fantasi där hon var hans riktiga mor.
Kapitel 4: Odjurets sanna ansikte
Ett ljud bakom honom fick honom att vända sig om. Elena stod i dörröppningen. Hon grät inte längre. Paniken var borta. Istället fanns det en tom, kall dödhet i hennes ögon, ett absolut vansinne som äntligen hade brutit igenom den perfekta fasaden.
I handen höll hon en tung, antik mässingsljusstake från hallbordet.
”Du skulle inte ha kommit hem, Marcus,” sa hon. Hennes röst var helt monoton, utan spår av den värme han en gång hade älskat. ”Du förstörde allt. Vi höll på att bli perfekta. Han höll precis på att lära sig.”
”Du är sjuk,” viskade Marcus, och klev instinktivt framför dörröppningen för att blockera hennes väg ut till hallen där Leo stod. ”Du är ett monster.”
”Jag älskar er!” skrek hon plötsligt, en gäll, hjärtskärande ton som ekade i det trånga rummet. ”Hon förtjänade er inte! Hon var svag! Jag har studerat er i åratal. Jag vet hur du vill ha ditt kaffe, jag vet hur Leo vill bli nattad. Jag ÄR henne, men bättre!”
Insikten slog ner som en blixt. Studerat er i åratal. ”Du… du kände Julia?” frågade han, och försökte köpa sig tid. Han mätte avståndet mellan dem, beräknade hur snabbt han kunde avväpna henne.
Elena log ett snett, obehagligt leende. ”Hon var så godtrogen. Sån tur att vi jobbade på samma avdelning. Sån tur att jag kunde följa efter henne den där kvällen i regnet. Sån otur att hennes bromsar plötsligt slutade fungera.”
Marcus hjärta stannade. Bilolyckan. Det hade inte varit en olycka. Kvinnan som stod framför honom hade mördat hans fru, stalkat honom, nästlat sig in i hans liv och torterat hans son – allt för att ta över ett liv hon var besatt av.
Ett raseri han aldrig tidigare upplevt exploderade inuti honom. Det var inte rädsla; det var ren, primitiv vrede.
Elena höjde ljusstaken och rusade mot honom.
Kapitel 5: Flykten
Hon var snabb, driven av ren desperation, men Marcus agerade på ren instinkt. Han duckade under hennes slag, ljusstaken krossade gipsväggen bakom honom, och han tacklade henne med full kraft. De föll båda mot golvet, rullade över fotona av Julia som Elena hade klippt sönder.
Elena klöste och bet, spottade förbannelser och skrek att han tillhörde henne. Marcus lyckades få grepp om hennes handled, pressade den mot golvet tills hon skrek av smärta och tappade vapnet. Han tryckte bort henne, ställde sig upp och rusade ut i hallen.
”Leo! Kom!” skrek han.
Han plockade upp den skakande pojken i famnen. Han brydde sig inte om jackor, skor eller väskor. Han brydde sig bara om dörren, friheten och säkerheten.
Bakom honom hörde han Elena resa sig, hennes tunga fotsteg i korridoren. Hon vrålade hans namn, ett omänskligt ljud som skulle hemsöka hans mardrömmar i åratal.
Marcus ryckte upp ytterdörren, sprang ut i den kalla höstkvällen och sprintade mot sin bil. Han spände fast Leo i baksätet med darrande händer, slängde sig in i förarsätet och låste dörrarna i samma sekund som Elena kraschade mot bilrutan.
Hennes ansikte pressades mot glaset, förvridet av hat och galenskap. Hon slog mot fönstret med knutna nävar, lämnade blodiga avtryck på rutan medan hon skrek ord som dämpades av glaset.
Marcus vred om nyckeln, slängde i backen och trampade gasen i botten. Bilen ryckte till, hjulen slirade på uppfarten, och Elena kastades åt sidan. Han vände bilen på gatan och körde iväg i högsta hastighet. I backspegeln kunde han se henne stå kvar i gatlyktans sken, stirrande efter dem, innan mörkret svalde henne.
Kapitel 6: Efterskalv
Han stannade inte förrän de var framme vid polisstationen inne i staden. Han bar in Leo, som hade gråtit tills han somnat av utmattning mot Marcus axel. Stationen var starkt upplyst, fylld med uniformerade poliser, doften av billigt kaffe och trygghet.
När han började berätta för jourhavande befäl, lät det för galet för att vara sant. Men polisen såg blodet på Marcus skjorta, den krossade blicken i hans ögon och pojkens tårdränkta ansikte.
Inom tio minuter var tre polisbilar på väg mot huset.
Marcus och Leo satt i ett litet förhörsrum. En kvinnlig polis, med mjuk röst och vänliga ögon, hämtade filtar och varm choklad till Leo. För första gången på den här fruktansvärda kvällen vågade Marcus andas ut, men han höll fortfarande Leos hand krampaktigt.
”Pappa?” viskade Leo plötsligt. ”Ja, gubben. Jag är här. Du är säker nu.” ”Kommer hon tillbaka?”
