Marcus Hart och Evelyns giftiga arv hade försvunnit i historiens skuggor. De hade försökt begrava oss, men de hade glömt att vi var frön. Vi hade inte bara överlevt; vi hade blomstrat. Vi hade slagit rötter djupt ner i sanningen och sträckt oss mot ljuset.
Svekets blå syre hade länge sedan bytts ut mot den klara, friska luften av frihet. Och i denna frihet var jag inte längre bara en överlevare. Jag var en mor, en krigare, och arkitekten av mitt eget, okrossbara liv.
