“Ett: Rånet du refererar till skedde för fyrtio minuter sedan, tolv kvarter härifrån. Två: Gärningsmannen greps av dina egna kollegor i distrikt tre för över tjugo minuter sedan. Det sändes ut på er radio. Tre: Gärningsmannen var en vit man i trettioårsåldern, iförd en röd jacka. Jag vet detta, eftersom mitt team har avlyssnat er radiotrafik hela morgonen.”
Det blev dödstyst i parken. Till och med vinden verkade hålla andan.
Jordans hjärta bultade så hårt i bröstet att det gjorde ont. De grep honom. Han var inte ens lik mig. Mercer visste hela tiden.
“Det… jag hörde inte anropet,” stammade Mercer, men hans röst hade förlorat sin aggressiva klang. Den ersattes av en gäll ton av panik. Han insåg att han var inträngd i ett hörn. “Och han gjorde faktiskt motstånd! Han var aggressiv! Han sträckte sig efter något i sin ficka!”
Vance tog ett steg närmare. Han böjde sig ner så att hans ansikte var i nivå med Mercers.
“Släpp honom,” viskade Vance, och det var inte en rekommendation. Det var en order uppbackad av den federala regeringens fulla makt. “Släpp honom exakt nu, annars kommer mina agenter att betrakta dig som ett omedelbart hot mot en oskyldig civilperson, och de kommer att agera därefter.”
Mercer svalde hårt. Han tittade upp mot de tre andra agenterna. Två av dem hade flyttat händerna till sina hölster. Hans egen partner, den unge Davis, hade redan tagit tre steg tillbaka och höll händerna i luften som för att visa att han inte hade något med detta att göra.
Långsamt, som om det smärtade honom fysiskt, lyfte Mercer sitt knä från Jordans nacke. Han släppte greppet om Jordans handled.
Kapitel 4: Lögnernas fall
Jordan låg kvar i ett par sekunder. Hela hans kropp skakade. Sedan kände han en fast, men mild hand på sin obrutna axel.
“Ta det lugnt, son,” sa Vance mjukt. “Vi har dig. Du är säker nu.”
En av de andra agenterna, en yngre kvinna med sympatiska ögon, klev fram och hjälpte Jordan att sätta sig upp. Hon räckte honom en näsduk för att torka blodet från en skråma på kinden. “Andas djupt,” sa hon. “Du gjorde inget fel.”
Mercer reste sig upp och borstade av sina byxor i ett patetiskt försök att återfå sin värdighet. Han rättade till sitt bälte. “Ni federala kostymnissar förstår inte hur det är på gatorna. Vi måste fatta splitsekundbeslut. Om jag begick ett misstag med signalementet, så var det just det – ett misstag i tjänsten.”
Vance vände sig om. Den kyla som tidigare funnits i hans ögon var nu utbytt mot en brinnande, kontrollerad vrede.
“Ett misstag?” sa Vance lågt. “Vi har haft dig under övervakning i sex månader, Mercer.”
Mercer ryggade tillbaka som om han blivit slagen. “Vad… vad menar du?”
“Tror du att vi rullar upp med en full insatsstyrka av en slump för ett felaktigt gripande?” Vance skakade på huvudet. “Vi har dokumenterat dina ‘misstag’. Vi har filmat dig. Vi har pratat med de unga män du har trakasserat, misshandlat och planterat bevis på under de senaste fyra åren. Du har systematiskt valt ut minoriteter i det här området för att spela stor polis, för att pumpa upp ditt eget patetiska ego.”
Vance tog fram en bunt ihoprullade papper ur innerfickan och slog dem i handflatan. “Vi har åtta separata fall som vi har byggt mot dig. Vi behövde bara ta dig på bar gärning när du begick en oprovocerad, våldsam kränkning av någons medborgerliga rättigheter utan att du kunde gömma dig bakom mörka gränder eller brist på vittnen. Och vad gör du? Du gör det mitt på ljusa dagen, framför barnfamiljer, med en oskyldig collegestudent som bara ville dricka sitt kaffe.”
Mercers ansikte förvandlades till en mask av raseri och skräck. Han tittade mot sin partner. “Davis! Säg åt dem! Säg åt dem att han gjorde motstånd!”
Men Davis tittade ner i marken. “Förlåt, sergeant. Jag kan inte ljuga för FBI. Det… han gjorde inget motstånd. Du bara attackerade honom.”
“Din fega lilla råtta!” skrek Mercer och tog ett hotfullt steg mot Davis.
Innan Mercer hann ta ett andra steg låg han själv på marken. Två federala agenter rörde sig med en blixtrande hastighet. De svepte undan Mercers ben och tryckte ner honom mot exakt samma gräsplätt där Jordan nyss hade legat. Skillnaden var att detta utfördes med klinisk, professionell precision, utan onödig brutalitet, men med tillräckligt med kraft för att Mercer inte skulle kunna röra en muskel.
“Alan Mercer,” sa Vance, och hans röst ekade över parken. “Du är gripen för grovt maktmissbruk, överfall under skydd av ämbete, och brott mot de federala medborgerliga rättigheterna. Du har rätt att tiga. Allt du säger kan och kommer att användas emot dig i en domstol.”
Kapitel 5: Rättvisans vågskål
Ljudet av metalliska handklovar som klickade igen runt Mercers handleder var det vackraste ljud Jordan någonsin hade hört.
