– Djupare än du trodde, Eric, avbröt jag honom lugnt och tog en sipp av kaffet. Och skogen har fler invånare än du anade. Silas hälsar för övrigt.
Erics knän tycktes ge vika en aning. Han grep tag i stolsryggen mitt emot mig, hans fingrar vitnade.
– Det här är inte vad det ser ut som, sa han snabbt, den gamla advokaten i honom försökte desperat hitta en flyktväg ur katastrofen. Madison… det var ett misstag. Hon är ung, hon pressade mig… jag var förvirrad…
– Spara det, Eric, sa jag och vände laptopen mot honom så att han kunde se de gröna siffrorna på skärmen som visade att säkerhetskopieringen var klar. Du glömde att stänga av molnsynkningen på din universitetsdator. Och du glömde att min bransch handlar om att spåra data som folk tror har raderats för alltid.
Slutspel i bergen
Erics blick föll på skärmen, sedan på mig. Den lugna, kontrollerade mannen från morgonen var borta. Kvar fanns en panikslagen främling som insåg att hans perfekta plan hade förvandlats till en fälla som slog igen runt hans egen nacke.
– Vad tänker du göra? viskade han. Ringa polisen? Ruinera mig?
Jag reste mig upp från stolen. Mina stövlar klapprade mot trägolvet med en tyngd som lät som domslut. Jag gick fram till honom, stannade en halvmeter bort och tittade honom djupt in i ögonen – samma ögon som jag hade litat på i ett decennium.
– Polisen? Nej, Eric. Polisen är bara början, sa jag och lade en hand på hans axel, precis på samma sätt som han hade gjort mot morse innan han ledde mig ut i döden. Jag ska lämna dig här i bergen. Precis så som du ville. Skillnaden är bara att den här gången är det du som inte kommer att hitta ut.
Utanför hördes Silas starta pickupens tunga dieselmotor. Skogens mörker slöt sig tätare kring stugan, men för första gången på länge kände jag mig inte rädd. Skogen hade behållit sin hemlighet till mig, och nu skulle den få behålla Eric också.
