Han såg äldre ut än sina fyrtiotvå år. Den skräddarsydda kostymen från hotellet lyste med sin frånvaro; istället bar han en skrynklig regnjacka, håret var vått och klistrat mot pannan, och hans ögon saknade den där blanka, självbelåtna glansen som hade lyst i balsalens strålkastarljus. Bakom honom stod en mörk sedan parkerad vid trottoarkanten, med motorn på tomgång. Fiona syntes inte till.

“Hej, mamma,” sa han. Rösten lät hes, som om han inte hade pratat högt på flera dagar.

Jag flyttade inte på mig, men jag stängde heller inte dörren. Jag stod bara kvar med ena handen på dörrposten och såg på honom. Samma ansikte. Samma näsa. Samma svaga skugga av den lille pojken som brukade skrapa knäna på grusplanen bakom skolan.

“Får jag komma in?” frågade han, och för första gången i sitt vuxna liv lät han faktiskt som en son som bad om tillåtelse i stället för en affärsman som krävde tillträde.

Jag klev åt sidan och lät honom komma in i hallen. Doften av våt asfalt och hans gamla rakvatten – samma märke som jag hade köpt till honom i julklapp när han fick sitt första riktiga jobb – fyllde luften. Han såg sig omkring i det lilla huset som inte hade förändrats på tjugo år. Tapeterna med de blekta små blommorna, den inhämtade matmattan i hallen, hatthyllan där hans skolväska en gång hade hängt.

“Det är… det är precis likadant,” mumlade han och strök med handen över kanten på skänkarna.

“Tiden stannar inte bara för att man flyttar till en annan stadsdel, Gregory,” sa jag och gick före in i köket. “Vill du ha kaffe?”

Han följde efter, drog ut samma stol vid köksbordet som han hade suttit på tusentals gånger för att göra läxor medan jag rörde om i grytorna. Han sjönk ner på den med en djupt suck, som om tyngden av hela hans tillvaro plötsligt hade landat på hans axlar.

“Jag hörde om… om stiftelsen,” började han utan att se på mig. Han stirrade ner på sina egna händer, som låg knäppta på vaxdukens yta. “Mr Hullbridge ville inte säga så mycket, men jag förstod att… att allt är borta. Huset, stugan, försäkringarna.”

“Ingenting är borta,” rättade jag honom milt. “Det har bara fått en ny adress. Det arbetar för människor nu. Människor som vet vad det innebär att bli lämnade ensamma vid bordet.”

Gregory svalde hårt. Hans adelsäpple rörde sig i halsen. För ett ögonblick såg jag konturerna av den stolthet som präglat hela hans vuxna liv kämpa mot den plötsliga insikten om att hans säkerhetsnät var borta.

“Fiona och jag… vi har det svårt,” sa han till slut, och orden tycktes kosta honom oändligt mycket att få fram. “Företaget som hon introducerade mig för… det visade sig vara baserat på felaktiga grunder. Investeringarna gick om intet. Och när krisen kom… när advokaterna hörde av sig och vi behövde säkerhet för lånen… då fanns inte ditt namn där längre. Banken drog in allt. Och Fiona… hon flyttade i förra veckan. Hon sa att hon inte var beredd att sjunka med ett sjunkande skepp.”

Han tittade upp på mig då. I hans ögon fanns en bön om räddning, en desperat återgång till den ursprungliga ordning där mamma alltid fanns där för att lappa ihop det som gick sönder, betala räkningarna och rädda honom från konsekvenserna av hans egna val.

Jag hällde upp det varma kaffet i den tjocka muggen och ställde den framför honom. Ångan steg långsamt mot köksfönstret där regnet smattrade mot rutan.

“När du stod där i balsalen den kvällen, Gregory,” sa jag med låg, jämn röst, “och kallade en annan kvinna för din mor inför alla de människorna… gjorde du det för att hon passade bättre in i din nya värld?”

Gregory ryggade tillbaka som om han hade fått ett slag. Hans ansikte blev rött, sedan blekt.

“Det var ett affärsevent, mamma,” stammade han fram, även om hans egen röst lät ihålig och falsk till och med i hans egna öron. “Fionas familj hade kontakter som… jag behövde komma in i cirklar där du… där min bakgrund inte passade in. Jag skämdes inte för dig, jag bara…”

“Jo, det gjorde du,” avbröt jag honom lugnt. “Du skämdes för att min historia inte var polerad nog. Du skämdes för att jag var den kvinna som hade slitit ut mina händer för att du skulle få en start i livet, medan Fiona representerade det glittrande fasadliv du ville köpa dig in i. Och det är okej, Gregory. Människor gör val. Men val har konsekvenser.”

Han sjönk ihop över bordet, dolde ansiktet i händerna och började gråta. Det var inte det lätta, kontrollerade gråtandet hos en affärsman som missat en affär; det var det råa, sargade snyftandet hos en vuxen man som just upptäckt att han stod helt naken inför sin egen historielöshet.