Klaus ansikte förlorade all färg. För ett ögonblick bröts den kalla masken. “Du bluffar. Du kan inte…”
“Överföringen är låst bakom min biometriska signatur och ringens algoritm. Om jag dör, skyndas processen på. Du har förlorat, Klaus.”
Skärmen slocknade plötsligt. Tystnaden i biblioteket var total, bortsett från eldens sprakande.
“De kommer att komma,” sa Leo. Det var inte en fråga.
“Ja,” sa Elias, som tyst hade klivit in i rummet under samtalet. “Och de kommer inte att vänta. Våra sensorer plockar redan upp oidentifierade värmesignaturer i skogarna nedanför godset. De måste ha haft ett insatsstyrka stationerad i närheten som backup för Marcus.”
Alexander såg på sin hustru och sin son. För första gången sedan de vann tillbaka allt, syntes en genuin, djup rädsla i hans ögon. Inte för sig själv, utan för dem.
“Elias,” beordrade Alexander. “Aktivera Belägringsprotokoll Omega. Lås ner allt. Isabella, ta Leo till valvet under källaren.”
“Nej,” sa Isabella med en fast röst som överraskade dem alla. Hon plockade upp en tung, bronsfärgad brevkniv från skrivbordet och snurrade den vackert mellan fingrarna. “Jag har inte gömt mig i tio år för att gå och gömma mig i en källare den natt vi äntligen slår tillbaka.”
“Mamma har rätt,” sa Leo. Han plockade lugnt fram en liten, svart dosa från sin ryggsäck. “Jag hackade godsets externa drönarsystem under helikopterfärden. Om de rör sig i skogen, kan jag stänga av deras kommunikation. Jag brukade slå ut grannskapets övervakningskameror när vi behövde mat. Militär hårdvara bygger på samma principer, bara med bättre brandväggar.”
Alexander såg på sin familj. Han såg hur de hade brutits ner av världen, men istället för att gå under hade de smitts om till stål. De var ingen vanlig familj. De var överlevare.
“Då strider vi tillsammans,” sa han.
Utanför bröt helvetet lös.
De tjocka, skottsäkra fönstren i godsets östra flygel lystes plötsligt upp av skarpa blixtar. Sekunder senare nådde ljudet av tung eldgivning dem. Syndikatets lönnmördare var inte vanliga kriminella; de var avhoppade specialförband, tränade i urban krigföring och skoningslös tystnad. Men de förväntade sig att möta en bruten man i rullstol och en skräckslagen familj. De förväntade sig inte att möta en fästning som vaknat till liv.
Elias och hans vakter besvarade elden från dolda skottgluggar. Hela godset skakade när en tryckvåg från en granat detonerade mot den yttre porten.
“De försöker tvinga sig in via huvudentrén för att dra till sig vår uppmärksamhet,” ropade Alexander över dånet. Han rullade fram till en panel på väggen och drog upp en ritning över godset. “Det är en avledningsmanöver. Deras verkliga mål kommer att vara takterrassen, de firar sig ner från mörkklädda drönare eller glidflygare just nu.”
Mycket riktigt, ett svagt krossande ljud hördes från våningen ovanför.
“Jag tar hand om det,” sa Isabella.
“Isabella, vänta!” ropade Alexander, men hon var redan ute ur biblioteket. Hon rörde sig med en onaturlig smidighet, en biprodukt av att i flera år ständigt behöva parera slag från fyllon och fly undan faror på mörka gator. Hon kände dessutom detta hus bättre än någon annan; det var hon och Alexander som hade ritat om interiören för tolv år sedan.
Hon nådde trappan till övervåningen och gled in i skuggorna precis när tre svartklädda figurer med automatvapen och mörkerseendeglasögon trädde in i hallen. De rörde sig tyst, kommunicerade med handsignaler.
Isabella andades ut långsamt. Hon visste att hon inte kunde övervinna dem i en öppen eldstrid. Hon tryckte på en liten knapp gömd i panelen bakom en staty. Golvet under den främsta inkräktaren gav vika med ett skarpt klick. Mannen föll rakt ner i mörkret utan att ens hinna skrika, ner i en dolda schakt som ledde direkt till de iskalla bergsgrottorna under fundamentet.
De andra två vände sig blixtsnabbt mot ljudet, deras vapen höjda. Isabella tvekade inte. Hon drog i spaken till husets gamla brandsystem. Sekunder senare fylldes hela övervåningen av tjockt, vitt skum och tjutande sirener. Sikten blev noll. Inkräktarnas mörkerseende blev totalt bländat av det vita, reflekterande skummet.
Isabella rörde sig längs väggen som ett spöke. Hon plockade upp en tung vas från en piedestal och slog den med all sin kraft i bakhuvudet på närmaste man. Han kollapsade tungt. Den sista mannen sköt vilt i blindo och träffade väggarna, innan Isabella svepte hans ben undan med ett välriktat spark mot knävecket och tryckte sin klack mot hans strupe.
“Säg åt dina chefer i helvetet att servitrisen skickade dig,” viskade hon och slog honom medvetslös med hans eget vapen.
Nere i biblioteket satt Leo djupt försjunken över skärmarna. Hans fingrar dansade över tangentbordet. “Jag har brutit mig in i deras taktiska nätverk,” ropade han, hans lilla ansikte upplyst av det blåaktiga skenet. “De kommunicerar över en krypterad radiofrekvens. Jag laddar upp ett högfrekvent brus. Deras trumhinnor kommer inte att gilla detta.”
