De visste inte att kvinnan som klättrade ovanför dem kände till deras förnamn.
Klockan 9:01 nådde hon toppen.
Vinden var starkare än nedanför. Han tryckte bort dammet i vågor och bet sig i ögonen. Mina kröp bakom en naturlig kalkstensvägg, ställde upp geväret lågt, öppnade sin mentala anteckningsbok över avstånd. Combe Rouge såg ut som en trasig leksak vars delar hade satts i brand av någon. Förutom att silhuetterna som rörde sig mellan stridsvagnarna var verkliga. De orörliga kropparna också.
Hon letade först efter skytten från öster. Hon fann inte en man, utan en rytm. En utkik rörde sig bakom en sten var 20:e sekund. Observation. Paus. Mät. Observation. Sex steg ifrån honom, nästan uppslukad av stenen, stack en kanon knappt ut.
Mycket bra kombination.
Hon väntade i tre vindcykler. Den fjärde lade sig dammet för en sekund.
Mina dör.
Skottet gick av.
Hon blinkade inte. I optiken föll utkiken ur bild. Skytten sköt inte mer. Längst ner försökte ett franskt fordon öppna österut. Inget skott stoppade honom.
Så hon började igen.
Kollektivt vapen på den södra åsen. Korrigering. Andra målet. Resor. Väntar. Eld.
I 40 minuter arbetade Mina från sten till sten. 11 shots. 9 slag. 2 fel. Hon lade dem genast längst bak i huvudet. Ånger är för dyrt när de levande fortfarande behöver dig.
Nere exploderade radioapparaterna.
“Okänd vänlig skytt!”
“Östra åsen är tyst!”
“Flytta, flytta!”
Fällan började spricka.
Sedan hörde Mina en sten rulla bakom sig.
Inte slumpmässigt.
Ett steg. Kontrollerat. Tung, precis lagom.
Hon höll andan.
3 män. Kanske fyra. Professionell avlastning. De hade inte precis kommit från paraden. De kom från Saint-Roch.
En av dem viskade på franska:
“Den är där.”
Det var i det ögonblicket Mina förstod att bakhållet inte bara var utanför. Någon inne på basen hade förutsett att en person som hon kunde existera.
Han hade 4 skott kvar, en pistol och ungefär 12 sekunder.
Hon avslutade först bilden hon förberedde mot Combe Rouge. Uppdraget först. Alltid. Sedan rullade hon åt vänster. En ljuddämpad kula träffade stenen där hans huvud varit en bråkdels sekund tidigare.
Subtility hade just dött.
Den första mannen passerade mellan två kalkstensblock. Snabbt. Tränad. Mina sköt. Han försvann. De andra anpassade sig utan att skrika. En stirrade på henne, två gick runt. Deras disciplin bekräftade vad deras utrustning redan sa: regelmässiga öronsnäckor, selar som syntes i basens lager, intern radio.
Hon rörde sig under en vindpust. Vänsterflankern vände vinkeln samtidigt. De sköt tillsammans. Hans projektil slet sönder Minas ärm. Han satte stopp för diskussionen.
Den tredje blockerade den bakom en kant. Den fjärde slår sig över. Han slog henne så hårt att hans rygg slog mot stenen. Hans revben brann. Vapnen föll inom de första två sekunderna. Efter det fanns inget rent. Knän, armbågar, grus, sönderriven andedräkt, öppen hud, ren smärta.
Han luktade damm och kall tobak.
Hon slog handleden mot stenen. Han stack en armbåge i revbenen. Något sprack. Hon slutade oroa sig för det. När greppet sviktade puttade hon bort honom och sträckte sig efter sin pistol.
Mannen tittade verkligen på henne.
Igenkänning for över hans ansikte.
“Av.”
Ett ord. Men det här ordet var värt en hel fil.
“Känner du mig?”
Han log trots blodet på läppen.
“Du borde ha förblivit död.”
Sedan försökte han kasta sig över henne. Han lyckades inte.
Den sista flydde mot en ravin i nordost. Mina kunde ha jagat honom. Det gjorde hon inte. Männen i paraden behövde fortfarande vägen.
Hon kröp tillbaka till sitt gevär. 2 patroner. Nedanför ledde en fientlig observatör fortfarande korrigeringar som höll bombardemanget på plats. Hon letade efter honom, väntade på tre vindbyar och sköt mot den fjärde. Observatören försvann ur sikte.
90 sekunder senare accelererade ett franskt pansarfordon mot ett av de brända fordonen. Metallen böjdes. Lågorna rullade åt sidan. En smal öppning dök upp. Därefter började soldaterna lämna Combe Rouge.
För första gången den morgonen tillät Mina sig själv att andas.
Andningen gjorde fruktansvärt ont.
Det tog honom 94 minuter att komma ner igen. Hans högra knä hade svullet. Hans sida brann. Torkat blod svartnade hans ärm. Hon gick runt i kontraktsarbetarnas kvarter med den långa portföljen mot låret och trodde att hon nått sin dörr när en röst stoppade henne.
“Det är en lång säck att bära mjöl på.”
Hon stelnade till is.
Stabssergeant Le Goff stod nära tvättbehållaren. Svart kaffe. Inget socker. 2 ägg varje morgon. Aldrig fläsk. Det visste hon om honom eftersom hon visste alldeles för mycket om alla.
Han tittade på hennes ärm, hennes knä, sedan portföljen.
“Killarna som kommer ut från Combe säger att någon har öppnat den östra vägen.
“Jag var i köket.”
“Du luktar krut.”
— Ny kryddning.
Han log nästan. Bara misslyckades.
“400 killar gick ut eftersom någon på den här sidan av dalen kände terrängen perfekt.
Mina svarade inte.
Han tittade mot toppen.
