“Hon tog dig ifrån mig!” fortsatte Victoria, tårarna strömmade nu av raseri, inte av sorg. “Allt handlar om henne. Hela tiden. ‘Hur mår Lily? Vad behöver Lily? Lily, Lily, Lily!’ Jag är din fru, James! Men jag var alltid på andra plats. Jag bodde i en död kvinnas skugga, i ett hus som styrdes av en hushållerska som såg ner på mig från dag ett! Jag ville bara… jag ville bara ha dig för mig själv. Bara en gång. Jag ville att det skulle vara vi. Bara vi.”

Orden hängde i luften, tunga och giftiga. James kände hur magen vände sig. Det var inte bara en ond handling; det var en vansinnig, djupgående svartsjuka som hade fått gro i det tysta. Hon hade velat mörda ett spädbarn för att få hans odelade uppmärksamhet. Psykopatin i hennes uttalande var så överväldigande att James kände sig illamående.

“Du är sjuk,” viskade James. Hans röst var iskall. “Du är bortom all räddning. Du försökte döda mitt barn för att du var svartsjuk.”

Han vände ryggen till henne, lyfte upp Lily och gick fram till Ellen. Han räckte försiktigt över barnet till hushållerskan. “Ellen, ta Lily till hennes rum. Lås dörren. Släpp inte in någon förrän jag säger att det är säkert.”

Ellen nickade allvarligt, tog emot den gråtande flickan och pressade henne tröstande mot sin axel. Utan ett ord till Victoria reste hon sig, trots smärtan i sina gamla leder, och började gå mot trappan.

“Vart ska hon?!” skrek Victoria och tog ett steg framåt. “Det här är mitt hus också! Du kan inte bara frysa ut mig!”

James vände sig om med en hastighet och en kraft som fick Victoria att rygga tillbaka. Han pekade ett stadigt, hotfullt finger mot henne. “Stå still. Rör du dig mot trappan, rör du dig mot dem, svär jag att jag kastar ut dig genom fönstret själv. Det här huset är inte ditt. Det har aldrig varit ditt. Och från och med denna sekund är du ingenting för mig.”

Han tog upp sin telefon igen, skärmen var fortfarande upplyst. Han slog in tre siffror och höll luren mot örat.

Victoria flämtade till. “James, vad gör du? Snälla, snälla gör inte så här. Vi kan gå i terapi! Vi kan prata om det! Det var ett misstag, jag var inte vid mina sinnes fulla bruk!”

“Ja, larmcentralen,” sa James kallt och ignorerade hennes böner helt. Hans ögon lämnade inte Victoria för en sekund. “Jag behöver polis till min adress omedelbart. Min fru har precis försökt mörda min ettåriga dotter. Jag har allt på video. Ja. Vi är i säkerhet just nu. Snälla, skynda er.”

När han lade på, sjönk Victoria ihop på golvet och började hulka högt. Det var ett patetiskt, trasigt ljud. Hon rev sig i håret och gungade fram och tillbaka. Men James kände ingenting. Den kärlek han hade känt för kvinnan framför honom hade raderats ut på ett ögonblick, ersatt av ett isande vakuum. Han stod tyst och vakade över vardagsrummet, en mänsklig sköld mellan monstret på golvet och dörren på övervåningen där hans dotter befann sig.

Minuterna som följde kändes som timmar. Tystnaden bröts bara av Victorias oregelbundna snyftningar och ljudet av vinden utanför fönstret. James tankar snurrade. Han tänkte tillbaka på de senaste åren. Hur kunde han ha varit så blind? Fanns det tecken han hade missat? Hade Sarahs förlust gjort honom så desperat efter en komplett familj att han hade ignorerat varningsklockorna? Han mindes gånger då Victoria hade verkat irriterad när Lily vaknade om nätterna, gånger då hon hade undvikit att hålla henne, blickar av kall beräkning när hon trodde att ingen såg. Ellen hade vetat. Ellen, som hade varit med familjen i femton år, hade sett igenom fasaden. Det var därför Victoria hade försökt sätta dit henne. Om Ellen blev sparkad, fanns det ingen kvar som kunde skydda Lily. Ingen kvar som kunde se sanningen.

Ljudet av sirener bröt äntligen nattens tystnad. Det blåa ljuset svepte över vardagsrummets väggar genom de stora fönstren och skapade kusliga, rörliga skuggor. Bildäck skrek till på uppfarten, och tunga fotsteg hördes snabbt närma sig ytterdörren.

När James öppnade dörren möttes han av tre poliser. Deras ansikten var spända, redo för vad som helst. James klev åt sidan och släppte in dem.

“Var är barnet?” frågade den första polisen, en lång kvinna med skarp blick.

“På övervåningen, inlåst med vår hushållerska. Hon är säker,” svarade James, hans röst var lugn men bar spår av den enorma stress han befann sig under. Han pekade mot vardagsrummet. “Min fru är där inne.”

Poliserna rörde sig snabbt och taktiskt in i rummet. Victoria satt fortfarande på golvet. När hon såg uniformerna verkade något brista helt i henne. Hon började skrika, fäkta med armarna och försöka backa in i ett hörn.