Jag var instängd i MRI-röret, min hals drog ihop sig, och mina förlamade fingrar var bara några centimeter från panikknappen som jag inte längre kunde trycka på.

Bilen gled tyst genom det hällande regnet, vindrutetorkarna svepte undan de tunga dropparna i en monoton, hypnotisk rytm. Jag satt i passagerarsätet bredvid Agent Keller och stirrade ut i mörkret. Stadens ljus blödde ihop till långa, suddiga streck av rött och gult. Ultraljudsbilden låg fortfarande i min hand, dess kanter böjda och nötta. Den kändes som en glödande sten mot min handflata.

“Har vi någon rörelse kring Thornes egendom?” frågade Keller plötsligt, hans röst bröt den tunga tystnaden. Han tryckte på en knapp på bilens radiokonsol.

“Negativt, Agent Keller,” svarade en sprakande röst från radion. “Herrgården är nedsläckt. Endast säkerhetsbelysningen är igång. Inga fordon har lämnat platsen de senaste tre timmarna.”

“Bra. Håll era positioner. Vi är där om fem minuter.” Keller stängde av radion och sneglade på mig. “Är du säker på att du vill göra det här, Clara? Vi kan plocka in honom för förhör. Du behöver inte vara i samma rum.”

“Marcus Thorne var på min fars begravning,” sa jag kallt, utan att flytta blicken från fönstret. “Han höll min hand, såg mig i ögonen och sa att min far var den mest briljanta man han någonsin känt. Han sa att hans hjärta hade gett upp för att han älskade sitt arbete för mycket. Jag vill se hans ögon när han inser att jag vet att det var en lögn.”

Marcus Thornes herrgård var ett monument över den makt och rikedom som sjukvårdsindustrin kunde erbjuda dem som saknade skrupler. Byggnaden i nyklassicistisk stil tronade på en kulle, omgiven av höga smidesjärnsgrindar och urgamla ekar. När Keller körde uppför den grusade uppfarten krossades stenarna under däcken med ett ljud som påminde om krossat glas.

Vi klev ur bilen. Kylan trängde omedelbart genom min tunna sidenblus, men jag kände den knappt. Adrenalinet hade redan börjat sjunga i mina ådror, en välbekant melodi från natten i MRI-maskinen. Keller nickade mot två andra agenter som väntade i skuggorna nära porten, och tillsammans gick vi uppför de breda stentrapporna.

Keller ringde på dörrklockan. Efter en lång stund tändes en lampa i hallen. Dörren öppnades långsamt och avslöjade en äldre man i en mörkröd sidenmorgonrock. Hans silvervita hår var tillrufsat, men hans hållning var fortfarande rak och auktoritär. Doktor Marcus Thorne.

“Agent Keller?” Thornes röst var hes av sömn, men hans ögon var skarpa och vaksamma. Sedan föll hans blick på mig. En mikroskopisk spänning ryckte till i hans käkled. “Clara, min kära. Vad i all sin dar gör ni här mitt i natten? Har det hänt något?”

Hans tonfall var perfekt. Den omtänksamma, äldre mentorn. Samma tonfall som hade lurat min far, lurat mig, lurat hela styrelsen.

“Vi behöver ställa några frågor, Doktor Thorne,” sa Keller och höll upp sin bricka. “Gällande Adrian Vale och de oegentligheter som upptäckts i sjukhusets finansiella register.”

Thorne suckade djupt och skakade på huvudet med spelad sorg. “Adrian… Den mannen var en tragedi för oss alla. Jag trodde verkligen på honom. Kom in, kom in. Låt oss inte stå ute i kylan.”

Han ledde oss in i ett massivt bibliotek. Väggarna var täckta av gamla medicinska volymer, och en svag doft av piptobak och läder hängde i luften. Thorne rörde sig mot en liten barvagn i hörnet av rummet.

“Kan jag erbjuda er något? En konjak kanske för att värma er?” frågade han och lyfte en kristallkaraff.

“Vi är inte här för att dricka, Marcus,” sa jag. Min röst ekade skarpt i det stora rummet.

Thorne ställde ner karaffen. Han vände sig om och såg på mig med ett mjukt leende som inte nådde hans ögon. “Clara, jag förstår att de senaste månaderna har varit oerhört traumatiska för dig. Att upptäcka att mannen du älskade var ett monster… Det måste vara outhärdligt. Men jag försäkrar dig, sjukhuset gör allt vi kan för att städa upp efter hans röra.”

Jag klev fram. Mina klackar slog mot det mörka trägolvet. Jag sträckte ut handen och lade den gulnade ultraljudsbilden på hans massiva skrivbord av mahogny.

“Vem är det här, Marcus?” frågade jag mjukt.

Thornes blick föll på bilden. Det var bara en bråkdels sekund, men jag såg det. Paniken. Den blixrade till i hans pupiller innan han tvingade ansiktet tillbaka i en mask av mild förvirring.

“Ett ultraljud?” Han plockade upp bilden och granskade den. “Det verkar vara från ett av våra gamla system. Men utan patientnamn… Jag förstår inte vad detta har med Adrian att göra, Clara.”

“Det har datumet från fem år sedan,” fortsatte jag, rösten stadig. “Ett år innan min far dog. Ett år innan du hastigt skrev under hans dödsattest och stängde den obduktion som lagen krävde. Ett år innan du plötsligt förde in Adrian Vale i vår inre cirkel.”