Jag öppnade det inte. Jag behövde inte veta om han bad om förlåtelse, om han skyllde ifrån sig, eller om han försökte manipulera mig en sista gång. Hans ord hade förlorat sin makt över mig den sekund jag slutade vara rädd.
Jag tog brevet och gick bort till papperskuggstuggen i hörnet av rummet. Jag matade in det oöppnade kuvertet och lyssnade på maskinens surrande när den strimlade hans sista försök till kontakt till obetydliga pappersbitar.
Dörren öppnades igen, och den här gången var det min far som klev in, med den femårige Leo springande framför sig. Leo kastade sig i mina armar, och jag lyfte upp honom, andades in doften av hans hår och kände hans små armar krama min hals.
“Är du redo att åka hem, Ava?” frågade min far och log varmt mot oss. Han såg äldre ut, men lyckligare än jag någonsin sett honom under hela min uppväxt.
Jag tittade på staden utanför fönstret, sedan på min far, och slutligen på min son. Det fanns ingen rädsla kvar. Det fanns inga lögner, inga gömda filer och inga klockor som behövde spela in övergrepp.
“Ja,” sa jag med en röst som var stark, klar och fylld av liv. “Jag är redo.”
