När vi äntligen var redo, gick jag inte till domstol. Jag visste att Sterling kunde manipulera en rättegång. Istället gick jag till pressen. Jag valde ut tio oberoende journalister över hela landet och skickade en krypterad hårddisk till var och en.
Dagen då nyheten briserade stod staden stilla. Senatör Sterlings ansikte fyllde varje skärm, men nu var det inte längre med ett vinnande leende, utan med chocken hos en man vars värld just hade rämnat.
Samma kväll stod jag på takterrassen till Horizon Foundations nya huvudkontor och tittade ut över stadens ljus. Patricia stod bredvid mig med två glas champagne.
“Vi gjorde det,” sa hon och räckte mig ett glas.
Jag tog emot det och lät den kalla vätskan lugna mina nerver. “Vi gjorde det. Men det kommer alltid att finnas fler. Fler män i dyra kostymer som tror att de kan köpa tystnad.”
Jag mindes orden jag sagt till reportern för fem år sedan. Rättvisa skipades inte; den byggdes. Och jag insåg att jag var trött på att bygga. Nu skulle jag bli arkitekten som såg till att den aldrig kunde rivas ner igen. Staden hade äntligen lärt sig vad det innebar att korsa Claire Mercer. Och de visste att jag alltid tittade på.
