Jag uppfostrade min son ensam, men på bröllopet placerade han mig bland de avlägsna släktingarna, och modern gick tyst iväg för alltid.

“A medium portrait shot with the exact same camera angle, composition, and lighting as the reference image. A middle-aged woman is sitting at a white-clothed table in an elegant restaurant, looking out the large window. She has a completely different facial structure than the original, with an expression of profound sadness, deep regret, and silent crying, with a single tear rolling down her cheek. Her hair color is changed to a rich dark burgundy red, elegantly styled. She is wearing a tailored, dark navy-blue suit jacket instead of gray. Her pose perfectly matches the original: one hand gently resting against her chin with a ring on her finger, while her other arm rests on the table wearing a silver watch. On the table in front of her, there is a closed black leather clutch purse with a gold clasp, a glass half-full of white wine, folded napkins, silverware, a small lit candle in a glass holder, and a small glass vase with white roses. The background is a beautifully blurred, warm-lit wedding reception with guests sitting at tables under warm fairy lights, and a heavy wooden door visible in the distance. The lighting is highly cinematic, sharp, dramatic, and emotionally heavy. Completely remove any flags from the background. No AI logos or watermarks anywhere. 1:1 aspect ratio.”

Vattenkokaren började väsa mjukt bakom min rygg och fyllde det tysta köket med hemtrevlig ånga. Jag stod kvar vid bänken med Grisja på armen. Hans lilla kropp var tung och varm, en levande påminnelse om att tiden inte hade stannat, även om det för mig hade känts så i fem år. Han sträckte ut en knubbig hand och grep tag i mitt förkläde, fascinerad av mjöldammet som fastnat på tyget. Kostja stod fortfarande kvar vid dörröppningen till köket, som om han väntade på ett officiellt tillstånd att träda in i det förflutna.

Han tog ett trevande steg framåt och drog ut en av de gamla pinnstolarna. Träet knarrade till på det där välbekanta sättet som jag hade hört tusentals gånger under hans uppväxt. Han sjönk ner på sitsen, lade händerna platt mot bordsskivan och stirrade på dem. Hans axlar hade sjunkit ihop, och den där stolta, distanserade hållningen han hade burit på bröllopet var borta. Kvar fanns bara en trött man i en för stor jacka.

Jag hällde upp det kokande vattnet i två muggar, lade i tepåsarna och ställde fram dem på bordet. Sedan satte jag mig mittemot honom, med Grisja i knät. Pojken hade hittat en överbliven degklump på bordet och petade nu försiktigt på den med pekfingret, helt uppslukad av dess konsistens.

– Zjanna och jag ska skiljas, sa Kostja plötsligt. Rösten var raspig, som om han inte hade använt den på länge, eller som om han hade gråtit.

Han tittade inte upp. Fingrarna strök över bordsskivans repor.

– Det sprack för över ett år sedan. Egentligen sprack det redan innan Grisja föddes. Hela vårt liv tillsammans… det var som en fasad. Allt handlade om hur det såg ut utåt. Bröllopet, lägenheten, semestrarna. Allt skulle visas upp, allt skulle imponera på hennes föräldrar och deras vänner. Jag trodde att jag ville ha det där livet, mamma. Jag trodde att jag hade vunnit någon sorts högsta vinst.

Han tystnade och tog ett krampaktigt grepp om temuggen. Jag sa ingenting. Jag lät honom prata, för jag visste att dessa ord hade suttit fast i honom länge.

– När bröllopet var över, fortsatte han och svalde hårt, – och gästerna hade åkt hem, gick jag ner till restaurangens kök morgonen efter för att hämta några kvarglömda saker. Då såg jag dem.

Nu lyfte han blicken och mötte min. Hans ögon var rödkantade.

– Kartongerna. Dina kartonger med tårtan. De stod längst in i kylen. Orörda. Kocken sa att de hade fått strikta order från Zjannas mamma att ingen annan dessert än den beställda fick serveras. Den fick inte ens tas fram. Och jag… jag visste inte ens om det.

– Du visste om placeringen, sa jag lugnt.

Det fanns ingen anklagelse i min röst, bara ett konstaterande av fakta. Kostja slöt ögonen och en tår rann nerför hans kind. Han nickade långsamt.

– Ja. Jag visste om placeringen. Zjannas föräldrar hade gjort bordsplaceringen och sa att det skulle se “obalanserat” ut om min sida av bordet var tom, eftersom jag inte hade någon stor familj att visa upp. De sa att det var bättre att du satt med de andra gästerna. Och jag var så rädd för att inte passa in i deras värld att jag bara höll med. Jag försvarade dig inte. Jag förrådde dig, mamma. För en plats i en familj som aldrig ens respekterade mig.