Jag log svagt och nickade mot sätet. ”Slå dig ner. Ingen kollar biljetterna just nu.”

Han sjönk ner i sätet, drog ett djupt andetag och fäste blicken rakt fram på skärmen framför oss som visade flygets position över Stilla havet. Vi flög högt över ett oändligt, mörknande hav.

”Jag har tänkt på det där,” började Ethan med låg röst, utan att möta min blick. ”På disken. När den där skärmen blev röd. Jag trodde verkligen att du… att du hade gjort något dumt. Att du hade dragit in dig själv i någonting som du inte kunde ta dig ur.”

Jag tittade på honom. ”Varför trodde du alltid det om mig? Har jag någonsin gett dig anledning att misstro mig på det sättet?”

Ethan svalde hårt. Det syntes att frågan träffade precis där det gjorde ont.

”Nej,” erkände han tyst. ”Det är det som är det sjuka. Du har alltid varit den skötsamma. Den som läser avtalen, betalar räkningarna i tid och aldrig någonsin bryter mot en regel. Men jag… jag tror att jag behövde tro att du misslyckades. För om du misslyckades, så betydde det att jag inte var den ende som halkade efter i livet. Om du också råkade illa ut, så kändes mina egna snedsteg lite mindre ensamma.”

Orden hängde kvar i den dämpade kabinbelysningen. Det var den mest ärliga sak min bror någonsin sagt till mig. Hela vår uppväxt hade varit en tyst kamp om vem som dög mest, vem föräldrarna var mest stolta över, och vem som skulle lyckas bäst i karriären. Och nu, på tusen meters höjd över havet, föll fasaden till slut sönder.

”Tack för biljetten, förresten,” sa jag för att lätta upp stämningen lite. ”Det är ganska bekvämt här framme.”

Ethan skrattade till, ett kort och lite hes skratt. ”Njut av det så länge det varar. På hemresan är det min tur.”

Del 5: Spåret på ön

När vi landade på Hawaii mötte den varma, fuktiga luften oss som en vägg så fort vi klev ut ur planet. Doften av hibiskus, havssalt och varm asfalt slog emot oss. Normalt sett skulle Ethan ha slängt ur sig tre olika kommentarer om hur härligt det var att äntligen vara framme, tagit fram sin kamera och börjat filma direkt för sina sociala medier. Men nu gick han tyst bredvid mig längs rullbandet där väskorna snurrade.

Vi tog en taxi till det hotell i Waikiki som vi hade bokat månader i förväg. Rummet låg på tionde våningen med en milsvid utsikt över Stilla havets turkosa vågor som rullade in mot stranden. Solen höll på att gå ner och färgar himlen i brinnande nyanser av orange, rosa och djupt lila.

Men solnedgången kunde inte helt skingra molnen i mitt huvud.

Så fort vi hade packat upp väskorna satte jag mig vid hotellrummets skrivbord och öppnade min bärbara dator. Jag behövde kolla upp mitt bankkonto, mina krediter och digitala identitetshandlingar. Det som hände på LAX var bara toppen på ett isberg. Om någon hade kopierat min legitimation för tre dagar sedan på det där kaféet i stan, fanns det en stor risk att de hade sökt lån, öppnat abonnemang eller gjort transaktioner i mitt namn.

Skärmen lyste upp mitt ansikte i det begynnande mörkret.

”Vad gör du?” frågade Ethan, som kom ut från badrummet med en handduk runt halsen.

”Jag kollar upp banken och skatteverket,” svarade jag utan att titta upp. ”Vi kan inte bara låtsas som att ingenting har hänt bara för att vi har kommit fram till paradiset. Om någon använder min identitet där hemma, kan polisen frysa alla mina konton när som helst.”

Ethan tystnade. Han gick fram till fönstret, tittade ut på palmkronorna som svajade i kvällsbrisen och sedan tillbaka på mig.

”Du har rätt,” sa han och satte sig på sängen mitt emot mig. ”Och vet du vad det värsta är? Jag kom på en sak medan vi satt på planet.”

Jag stannade upp med fingrarna över tangentbordet. ”Vadå?”

”För tre dagar sedan, den dagen du tappade plånboken… var det inte på det där kaféet nära mitt kontor som du glömde den?”

Jag rynkade pannan och tänkte efter. ”Jo… stämmer. Kaféet på hörnet av gatan där du jobbar. Du kom dit för att vi skulle äta lunch ihop.”

Ethan bet sig i läppen. ”Just det. Och när du märkte att den var borta, sprang vi tillbaka. Servitrisen sa att en kille hade lämnat in den till disken bara några minuter tidigare.”

”Ja, och allt såg ut att vara kvar! Körkortet, bankkorten, allt låg i facket.”

”Men har du tänkt på vem som satt vid bordet bredvid oss innan vi satte oss ner?” fortsatte Ethan med sänkt röst. Hans ögon var spända. ”En kille i luvtröja som satt med en bärbar dator och en mobiltelefon rakt vänd mot vårt bord. Han lämnade stället exakt samtidigt som vi kom in.”