Linda åtalades för mord av första graden, förfalskning, och grovt bedrägeri. Ljudinspelningarna från farfars dolda diktafon – där hon kallt klagade till Derek över att “den gamle gubben tar för lång tid på sig att dö” – blev spiken i kistan under rättegången. Hennes försvarsadvokater försökte åberopa psykisk instabilitet, men bevisningen om det metodiska planerandet var för överväldigande. Hon dömdes till livstids fängelse utan chans till villkorlig frigivning. När domen föll mötte jag inte ens hennes blick. För mig hade hon dött den dagen jag läste toxikologirapporten.
Derek dömdes till tjugofem år för medhjälp till mord, penningtvätt och fastighetsbedrägeri. Hans mäklarlicens drogs in omedelbart, och Palmer Family Holdings avvecklades av staten.
Min pappa, Robert, bröt ihop totalt under förhören och vittnade mot både Linda och Derek i utbyte mot ett kortare straff. Han dömdes till åtta år för grov förskingring och medhjälp till bedrägeri. Han skickade mig ett brev från fängelset där han bad om förlåtelse. Jag brände det utan att läsa klart det. Förlåtelse var inte min uppgift. Min uppgift var att förvalta farfars arv.
Med Margaret Caldwells oumbärliga vägledning tog jag officiellt över förvaltningen av trusten. Tjugo miljoner dollar var en svindlande summa, men jag använde min bakgrund som revisor för att säkerställa att pengarna växtes ansvarsfullt. Jag sa upp mig från min tjänst ovanpå kemtvätten i Harrisonburg, men jag lät bli att köpa flashiga bilar eller dyra märkeskläder. Det var inte farfars stil, och det var inte min.
Istället lade jag en del av pengarna på att totalrenovera farfars hus. Jag rensade ut allt som påminde om de sista tre mörka åren – sjuksängen, medicinskåpen, de trista tapeterna som Linda hade satt upp. Jag återställde huset till dess forna glans, med ljust trä, stora fönster och en prunkande trädgård som Mrs. Bowden faktiskt kom över och hjälpte mig att plantera. Huset blev mitt hem.
Men det viktigaste arbetet jag gjorde, var att upprätta Harold Palmer Foundation. Det var en välgörenhetsorganisation dedikerad till att finansiera forskning kring Parkinsons sjukdom, samt att erbjuda gratis juridisk hjälp och granskningstjänster för äldre som riskerade att bli ekonomiskt utnyttjade av sina släktingar eller vårdnadshavare. Vi anställde oberoende rättsekonomer och advokater för att säkerställa att ingen annan skulle behöva gå igenom det farfar gjorde. Det var mitt sätt att hedra hans briljans och hans offer.
Ett år efter farfars död satt jag på verandan till huset med en kopp kaffe. Solen höll på att gå ner och färgade himlen i guld och lila. Cederkistan stod i mitt nya vardagsrum, dess hemlighet var numera bara ett minne, ett vittnesbörd om vår gemensamma seger.
Jag drog fram det slitna silverfickuret ur fickan. Det tickade fortfarande, lika stadigt och pålitligt som alltid. Jag tänkte på farfar. Jag hoppades att han tittade ner på mig, var han än var, och kände att tiden vi hade kämpat så hårt för inte hade varit förgäves. Han hade lärt mig att man inte kan stoppa tiden, men man kan välja hur man använder den. Och jag tänkte spendera varje återstående sekund av min på att se till att hans namn förknippades med styrka, rättvisa och kärlek.
Jag log för mig själv, stängde klockans lock och lyssnade till ljudet av syrsorna i trädgården. Allt var precis som det skulle vara.
