Medan vi stod i köket, hörde vi regnet börja smattra mot fönsterrutorna igen. Men den här gången kändes det inte kallt. Det lät inte som ett hot. Det lät bara som regn som sköljde bort det gamla, och gav plats för något nytt.
Evan hade gått igenom skärselden och kommit ut på andra sidan, inte med brännskador, utan smidd i stål. Sarah hade försökt att tvinga honom att bära hennes synd, att bli lika feg och svag som hon var. Men i slutändan var det Evan som hade räddat dem alla. Inte med sin benmärg, utan med sin orubbliga kärlek till det som var rätt.
Och när natten föll över Tennessee, sov vi djupt, ostörda av demoner från det förflutna. Hundradollarssedeln var borta. Lådan var tom.
Men huset – och våra hjärtan – var mer välfyllda än någonsin.
