Det fanns ingen värdighet kvar i dem. Gerald och Timothy började rusa runt, bar desperat tillbaka lådorna de just slitit ut, slet upp tejpen och försökte ställa tillbaka böcker och prydnadssaker. Patricia stod förlamad och stirrade på sitt eget smyckeskrin, skakade våldsamt och kved mjukt.

Raymond såg på mig en sista gång. Hans axlar hade sjunkit. Han såg tio år äldre ut. ”Du förstörde honom,” viskade han.

”Nej,” svarade jag kallt. ”Ni försökte förstöra mig. Han bara vägrade låta er göra det.”

Jag vände mig om och gick ut på verandan, lät den tunga, fuktiga Charleston-luften fylla mina lungor. Inifrån hörde jag ljudet av en familj som i panik försökte återskapa det hem de just hade försökt förgöra. Jag kände ingen triumf, bara en djup, renskrapad känsla av rättvisa.

Tio minuter senare startade deras bilar på uppfarten. Raymond och Patricia satt i framsätet på sin stadsjeep. De tittade inte ens åt mitt håll när de backade ut på den eklövsströdda gatan och försvann bortom kröken. De flyttkarlar de hade hyrt in stod rådvilla kvar en stund innan de muttrade en ursäkt, hoppade in i sin lastbil och rullade iväg.

Det blev helt tyst.

Jag gick in igen. Huset var ett milt kaos av uppackade böcker och sneda tavlor, men det var mitt. Jag låste den uppbrutna dörren med haspen inifrån. Sedan sjönk jag ner i mormors fåtölj, som Gerald hade ställt tillbaka något snett framför den tomma spisen.

Jag tog fram manillamappen igen. Det fanns ett papper till där i, ett papper jag hade sparat till sist. Det hade inget sigill. Det var inte skrivet av en advokat. Det var ett litet, handskrivet kort, instoppat i ett litet vitt kuvert med en enda stjärna ritad på utsidan. Min stjärna.

Jag öppnade det försiktigt med skakande händer.

Min älskade Molly,

Om du läser detta, betyder det att striden är över. Jag är ledsen att jag inte kunde vara där och stå vid din sida när krutröken lade sig. Men jag hoppas att du vet att varje sekund vi hade tillsammans var den största äran i mitt liv. Du var aldrig en gäst i mitt liv; du var min befälhavare, min partner, mitt allt.

Gråt inte över de brända broarna. Bygg nya. Huset är ditt. Framtiden är din. Låt dem aldrig, aldrig intala dig att du inte hör hemma.

Jag älskar dig mer än krig och fred.Din för alltid,Marcus.

En enda tår föll och landade på bläcket, suddade ut den sista bokstaven i hans namn. Jag lade kortet mot mitt hjärta, slöt ögonen och lät mig för första gången sedan han dog falla isär. Men jag föll isär i trygghet. Jag föll isär i den fästning som han hade byggt åt mig, där inga fiender någonsin skulle kunna nå mig igen.