”Jag ska spendera dem,” svarade jag. ”Jag ska äta god mat. Jag ska sova i lakan med hög trådtäthet. Jag kanske till och med åker till Europa nästa vecka. Jag packade min mans röda halsduk, Sarah, för han älskade livet, och han skulle ha hatat att se mig dö inombords i det där köket. Säg till Kimberly att hon får tjäna ihop till sin egen handpenning. Hennes lilla tjejresa kan hon betala själv.”
”Mamma, du låter som en främling,” sa Sarah. Rösten bröts, men jag kände ingen skuld. Bara en djup, renande befrielse.
”Nej, Sarah,” svarade jag mjukt. ”Jag låter äntligen som mig själv. Sluta ringa hotellet. Jag hör av mig när jag känner för det.”
Jag lade på. Jag stängde av telefonen igen och lade den på sängbordet. Sedan gick jag in i badrummet och tittade mig i spegeln. Rynkorna runt ögonen fanns kvar. Håret var fortfarande vitt. Jag var sjuttiosju år gammal från Ohio. Men när jag tog fram det knallröda läppstiftet ur necessären och målade mina läppar, såg jag inte längre en kvinna vars liv var en väntsal.
Jag tog på mig James röda halsduk över den marinblå blusen. Den doftade svagt av lavendel och minnen. Jag lämnade rummet, gick ner genom de glittrande korridorerna, ut genom hotellets massiva glasdörrar och ut i den varma ökenvinden. Jag hade ingen returbiljett bokad. Världen låg öppen, obekant och skimrande vacker, och för första gången på decennier tillhörde min tid, mina steg och mitt liv enbart mig själv.
