“Mara?” fick han fram, och hans röst var nu märkbart högre. Han tittade på Daniel, sedan tillbaka på mig. Ett nervöst skratt slapp ur honom. “Vad… vad gör min syster här? Mara, det här är ett stängt affärsmöte. Hur kom du ens upp hit?”
Jag satt helt stilla, lade händerna platt på bordet och såg in i hans ögon.
“God förmiddag, Dylan”, sa jag lugnt.
Dylan vände sig snabbt mot Daniel. Paniken började synas i hans ansiktsuttryck, en liten muskel ryckte vid hans käke. “Daniel, jag ber om ursäkt för detta. Min syster har lite… personliga problem. Hon har haft svårt att acceptera att jag gör karriär medan hon ritar hemifrån. Jag ska se till att hon eskorteras ut omedelbart så att vi kan avsluta vårt avtal.”
Daniel lutade sig tillbaka i sin stol och betraktade Dylan med en blick som var lika kall som is. “Din syster stannar precis där hon är, Dylan. Faktum är att hon är anledningen till att vi är här.”
“Jag förstår inte”, stammade Dylan. Han kramade handtaget på sin portfölj så hårt att knogarna vitnade. “Avtalet med Northline…”
“Avtalet med Northline Design”, avbröt jag honom, och min röst ekade tydligt i det stora rummet, “är ett direkt förfalskat dokument. Det är ganska ironiskt, Dylan. Du tillbringade hela gårdagen med att kalla mig dödvikt och skratta åt mina ‘små teckningar’. Men när du behövde lura till dig hundrafemtio tusen dollar från ditt nya jobb, vems namn använde du då? Vem påstod du att du hade makt över?”
Färgen rann ur Dylans ansikte. Han såg ut som om någon hade slagit honom i magen. “Du… du förstår ingenting. Du försöker sabotera för mig! Daniel, du kan inte lyssna på henne. Hon är bara en anställd! Hon har ingen rätt att tala för Northline!”
Det var Sarah, chefsadvokaten, som svarade. “Mara är inte en anställd, Dylan. Mara är medgrundare och VD för Northline Design. Hennes företag är värderat till miljontals dollar, och hon är den enda personen som har befogenhet att skriva under ett avtal med oss. Det visste vi redan. Vad vi inte visste var att du skulle ha fräckheten att förfalska hennes namnteckning på ett juridiskt bindande dokument.”
Dylans ben verkade ge vika. Han stapplade bakåt och grep tag i ryggstödet på närmaste stol. “VD…?” Han stirrade på mig, ögonen uppspärrade i fullständig oförståelse. “Det är inte möjligt. Du satt vid ett skrivbord i vardagsrummet…”
“Jag arbetade”, rättade jag honom hårt. “Jag ledde fjorton anställda, betalade förlagorna på dina föräldrars hus och såg till att det fanns mat på bordet medan du lekte entreprenör. Du hade vetat det om du någonsin hade brytt dig om att fråga, eller lyssna, i stället för att bara ta.”
Dylan svalde hårt. Svetten bröt fram i hans panna. “Okej, okej, se här. Det var ett missförstånd. Det var en aggressiv förhandlingstaktik, okej? Inget illa menat! Vi kan fixa det här. Mara, snälla, vi är familj.”
“Familj?” Jag reste mig långsamt upp. “Den familjen raderade du igår kväll. ‘Friska starter för alla’, var det inte så mamma uttryckte det? Jag hoppas att den friska starten inkluderade en plan för vad ni ska göra när banken tar huset.”
Vid nämnandet av huset verkade Dylan krympa. All arrogans var borta. Han var tillbaka till att vara den rädda lilla pojken som alltid lät alla andra städa upp hans röran.
“Huset”, viskade han.
“Ja, huset,” sa David och sköt fram dokumentet med föräldrarnas namnteckningar. “Din säkerhet. Du lät dina föräldrar belåna sitt hem för att garantera ett avtal du visste var falskt. Det utgör inte bara företagsbedrägeri mot oss, utan också potentiellt bedrägeri mot dina egna föräldrar och banken.”
Daniel Mercer ställde sig upp. Han knappade sin kavaj och såg ner på Dylan som om han vore en kackerlacka han just hade trampat på.
“Dylan, du är omedelbart avskedad från Mercer Freight Systems”, sa Daniel med en röst som inte medgav någon diskussion. “Du kommer att lämna över ditt passerkort, din arbetsdator och din telefon till säkerhetsvakterna som väntar utanför dörren. Vår juridiska avdelning förbereder just nu en polisanmälan angående förfalskning och försök till grovt bedrägeri. Om jag vore du skulle jag skaffa en advokat.”
“Nej! Daniel, snälla!” Dylan föll nästan på knä. “Ge mig en chans! Jag kan fixa det här! Mara, snälla, säg åt dem! Säg åt dem att det var ett internt missförstånd! Du kan inte låta dem göra det här mot mig, jag är din bror!”
“Du kastade mina saker vid soporna, Dylan”, sa jag med en röst som var absolut iskall. “Du kallade mig dödvikt. Nu får vi se hur lätt du flyter på egen hand.”
Jag vände mig om och började gå mot dörren.
“Mara! De kommer att ta huset! Mamma och pappa kommer att förlora huset!” skrek han efter mig, och hans röst sprack i panik.
