Nu, för första gången, kände jag ingen önskan att kontrollera Gene alls.

Han kunde packa dåligt.

Han kunde glömma strumpor.

Han kunde skrynkla varenda skjorta han ägde.

Han kunde lämna sin medicin bakom sig.

Han kunde lösa sina egna problem.

Tanken var nästan berusande.

Jag gick mot tågstationen.

Halvvägs stannade jag.

Lena.

Jag tog fram min telefon ur väskan.

Hon svarade efter två signaler.

“Margaret?”

Hennes röst var försiktig.

Det gjorde också ont.

Hon borde inte ha behövt låta försiktig när hennes svärmor ringde.

“Lena, älskling.”

Och Pope.

“Är allt okej?”

“Nej.”

Ytterligare en paus.

“Men du behöver inte vara rädd.”

“Vad hände?”

“Ställ in yoga ikväll.”

“Varför?”

“Jag måste träffa dig.”

“Är Aaron okej?”

“Ja. Aaron mår bra.”

Hon andades ut.

“Och vad då—”

“Möt mig i centrum på caféet på hörnet. En halvtimme.”

Lena tvekade.

“Okej.”

“Och Lena?”

“Ja?”

“Jag har något som tillhör dig.”

Jag stack ner handen i min väska och rörde vid den dubbla nyckeln.

“Nyckeln.”

Tystnad.

“Vilken nyckel?”

“Den jag aldrig borde ha haft.”

Jag slöt ögonen.

“Jag förklarar när du kommer dit.”

Jag avslutade samtalet.

I några sekunder stod jag mitt på trottoaren medan folk gick förbi mig.

Sedan skrattade jag.

Inte för att något var roligt.

För igår följde jag Lena med blicken och bestämde att en lyxig silversedan var bevis på otrohet.

En timme tidigare hade jag gått in i hennes hem med avsikt att avslöja henne.

Nu kallade jag henne älskling.

Livet hade lyckats göra narr av mig med anmärkningsvärd effektivitet.

Jag förtjänade en del av den förödmjukelsen.

Inte Genes svek.

Men lärdomen om min säkerhet?

Absolut.

När jag kom fram till caféet hade den första stöten lagt sig i en stadig värk.

Jag beställde ett glas rödvin.

Något bättre än vad jag vanligtvis tillät mig själv.

Jag satt vid fönstret och såg staden röra sig utanför.

Folk skyndade längs trottoaren med väskor, kaffe, paraplyer, telefoner, problem.

Ingen visste att mitt äktenskap hade tagit slut den eftermiddagen.

Det kändes konstigt.

I trettiotvå år hade Gene upptagit en så enorm del av min privata värld att hans svek verkade som om det borde synas från gatan.

Det var det inte.

Staden fortsatte att röra sig.

Mitt hjärta fortsatte slå.

En servitör ställde ner vinet.

Jag tog en klunk.

Den var rik och torr.

Jag insåg att jag inte hade någon aning om vilken sorts Gene föredrog.

Sedan insåg jag att jag faktiskt visste.

Självklart visste jag.

Det var problemet.

Jag visste hur Gene gillade allt.

Hans ägg.

Hans kaffe.

Hans skjortor.

Hans vin.

Hans semestrar.

Hans kuddar.

Hans helgschema.

Jag hade blivit en databas över en annan vuxen mans preferenser.

När hade jag senast frågat mig själv vad jag föredrog?

Frågan stannade kvar hos mig tills Lena kom.

Hon kom snabbt, fortfarande i arbetskläder, med en stor tygkasse.

Hennes uttryck var oroligt.

Hon satt mitt emot mig.

“Margaret, vad hände?”

Jag tittade på henne.

Verkligen tittade.

Lena var tjugonio.

Smart.

Försiktigt.

Lite reserverad runt mig, förståeligt nog.

Hon bar sitt bruna hår prydligt, och det var inget dramatiskt med hennes utseende. Hon var helt enkelt yngre än jag, mer modern i sina vanor och gift med den person jag älskade mest i världen.

I åratal hade jag behandlat de fakta som en anledning att undersöka henne.

“Först,” sa jag, “är jag skyldig dig en ursäkt.”

Lena stirrade.

“Förlåt?”

“Jag vet.”

Ett litet förvirrat skratt undslapp henne.

“Jag är inte säker på att jag hörde rätt.”

“Det gjorde du.”

Jag stack ner handen i min väska.

Jag lade nyckeln på bordet.

Lena tittade på den.

Hennes uttryck förändrades.

“Är det där—”

“Ja.”

“Hur fick du tag på den?”

“Jag lät kopiera den.”

Hon stirrade på mig.

“När?”

“Tillräckligt länge sedan för att svaret bara skulle få mig att se sämre ut.”

“Margaret.”

“Jag vet.”

“Varför?”

“För att jag övertygade mig själv om att det att vara Aarons mamma gav mig tillåtelse att skydda honom från problem han inte bett mig lösa.”

Lenas ögon smalnade något.

“Du har börjat komma in i vår lägenhet?”

“Inte hela tiden.”

Hennes uttryck sa att skillnaden inte hjälpte.

“Jag tänker inte försvara det.”

Det tystade henne.

“Jag trodde att jag vakade över er båda. Kollade att allt var okej.”

“Kylskåpet.”

Jag tittade upp.

“Vad?”

Lena stirrade på mig.

“Magneterna.”

Jag sa inget.

“Jag trodde hela tiden att Aaron rätade till dem.”

Jag var nära att le.

“Det var han inte.”

“Kökshanddukarna?”

“Ibland.”

“Mitt kryddställ?”

Jag sänkte blicken.

“Ja.”

Lena täckte munnen.

För en farlig sekund trodde jag att hon skulle skratta.

Sedan gjorde hon det.

Ett förvånat, utmattat litet skratt.

“Herregud.”

“Jag förtjänar det.”

“Det gör du verkligen.”

“Jag vet.”

Hon lutade sig tillbaka.

“Så varför lämnar du tillbaka den nu?”

Det var frågan.

Jag vände vinglaset långsamt mellan fingrarna.

“För idag gick jag in i din lägenhet utan tillåtelse.”