Rösten från telefonen upprepade meddelandet, högre den här gången. ”GPS-position skickad. Kontaktperson Daniel Stewart larmad. Läkare Dr. Elena Martínez larmad. Juridiskt ombud Sandra Reyes larmad.”

Barbara blev likblek. Färgen försvann från hennes ansikte på en sekund. Hon såg plötsligt väldigt, väldigt gammal ut. ”Du får oss att framstå som brottslingar! Vet du vad det här kommer att göra med Daniels karriär? Med vårt rykte i kyrkan?”

”Om hatten passar, Barbara.”

Hennes ansikte förvreds i en grotesk grimas av ren, ofiltrerad ilska. Masken var borta. Hon tog ett rasande steg mot mig med höjd hand. ”Din lilla otacksamma, hämndlystna s—”

”Passa dig,” avbröt jag henne med en röst som skar genom rummet som en piska. ”Som maskinen precis sa: allt spelas fortfarande in. Live till larmcentralen. Rör du mig nu, lägger du till misshandel av en gravid kvinna på listan över åtalspunkter.”

Det fick henne att frysa mitt i rörelsen. Hon sänkte handen långsamt, hennes bröst hävde sig av tunga andetag.

I fjärran, svagt men omisstyckligt genom den kalla natkluften, började sirener att tjuta. Först var det bara ett avlägset wail, men det växte snabbt i styrka och skärpa.

Barbara vände blicken mot det mörka fönstret. ”Nej,” viskade hon, mer till sig själv än till mig. ”Det här händer inte.”

”Jo. Det händer. Eftersom ni tvingade mig till det.”

”Du förstår inte vad du har satt igång, Melody,” sa hon desperat, rösten darrade nu. ”Det kommer att skrivas orosanmälningar. Socialtjänsten kommer att kopplas in. Man tvättar inte sin byk offentligt! Sådant här förföljer familjer i generationer. Du splittrar oss!”

”Det borde du kanske ha tänkt på innan du bestämde dig för att leka gud med mina och mina barns liv. Och innan du stal mina nycklar.”

”Stal?” Richard hånlog borta från fönstret, fast hans händer skakade där han höll i telefonen han inte kunde stänga av. ”Det var för ditt eget bästa.”

”Jag vet om pengarna, Richard,” sa jag.

Rummet frös till is igen. Om sirenerna utanför hade varit en varning, var orden jag nyss uttalade en bomb som briserade mitt i rummet.

Barbara samlade sig snabbast. Hennes ögon flackade febrilt. ”Familj hjälper familj. Vi behövde likvida medel för en investering. Det var Daniels pengar också.”

”Familj frågar först,” sa jag kallt. ”Ni förfalskade min namnteckning.”

”Vi tänkte lämna tillbaka varenda cent!” röt Richard, men hans röst saknade övertygelse. Det lät som panik.

”Nej. Ni tänkte fortsätta mjölka oss, fortsätta ta mer och mer efter att babisarna fötts. Ni trodde att jag skulle vara för trött, för sårbar för att märka något.”

Richard tittade på Barbara. Det var en snabb, skräckslagen blick. Den blicken sa mig exakt allt jag behövde veta. De hade planerat detta i veckor.

Plötsligt lystes hela gatan upp av blinkande blå och röda ljus. Ljudet av sirenerna dränkte nästan rummet innan de tystnade med ett aggressivt ylande precis utanför vårt fönster. Bildörrar slogs igen med kraftiga smällar. Tunga steg rusade uppför gångvägen.

Det bankade så hårt på ytterdörren där nere att hela huset vibrerade. ”Räddningstjänst och Polis! Öppna dörren, omedelbart!”

Barbara fick panik. Hon tog ett desperat steg mot mig, sträckte ut händerna som för att dra upp mig eller kanske tvinga mig tillbaka i sängen. Men en ny, brutal värk tvingade ner mig på knä igen. Jag kved högt.

Nere i hallen hördes ett krasande ljud av trä som splittrades. De hade inte väntat på att någon skulle låsa upp. Ytterdörren fläktes upp med en våldsam kraft. Tunga steg och klirrande utrustning hördes skynda uppför trappan mot övervåningen.

Och i exakt samma sekund som de första uniformerade gestalterna syntes i dörröppningen till vårt sovrum, gav min kropp vika med ett ljudligt splat. Mitt vatten gick, en flodvåg av varm vätska som forsade ut över golvet och blötte ner Barbaras tofflor.

”Flytta på er,” sa jag till Barbara och Richard, rösten bröt sig genom smärtan och lät ren, klar och oövervinnerlig.

Den här gången behövde jag inte slåss mer. Främlingarna i blått och vitt klev in och gjorde det åt mig.