Jag stod i hallen och höll kortet i handen. Regnet smattrade mot fönstret, precis som det hade gjort förra året när jag hörde Amandas ord eka från vardagsrummet. Jag gick in i sovrummet och tittade på familjefotona på väggen. Samma bilder som jag hade betraktat den där tunga kvällen. Mig själv i bakgrunden, alltid arbetande, alltid tjänande.
Jag log för mig själv. I år skulle det bli ett nytt foto. Och den här gången, tänkte jag, ska jag sitta längst fram. I centrum av bilden. Närvarande. Respekterad. Och framför allt, fri.
