Hon vände sig mot mig, och plötsligt såg hon inte ut som en tjugofyraårig kvinna som skulle gifta sig. Hon såg ut som den där sexåringen med klibbiga fingrar som behövde mig för att hålla balansen. “Jag vet inte,” viskade hon, och en tår hotade att förstöra den dyra sminkningen. “Jag har aldrig vetat. Mamma sa till mig vad jag skulle vilja ha, och jag bara… jag bara log och höll med. Precis som alltid. Det var det enda sättet att få lugn i huset. Du sa alltid ifrån, Avery. Du tog alla smällarna. När du åkte… när du lämnade mig, fanns det ingen kvar som kunde skärma av mig. Jag var tvungen att bli exakt det hon ville, annars skulle hon ha krossat mig.”
Orden hängde i luften mellan oss. En livstid av missförstånd, av tystnad och avstånd, kondenserat till ett enda erkännande. Jag hade alltid trott att hon var den gyllene flickan, den som levde på en piedestal. Jag hade aldrig insett att piedestalen var en bur, och att hon var livrädd för att falla.
Jag klev fram och tog hennes darrande händer i mina. De kändes iskalla. “Laya. Lyssna på mig nu,” sa jag, och min röst antog den där djupa, befallande tonen jag använde när situationer blev kritiska. “Du är ingen gisslan. Inte längre. Om du vill gå ner dit och gifta dig med den där mannen för att du älskar honom, så kommer jag att stå bredvid dig och jag kommer att se till att ingen, inte ens vår mor, förstör din dag. Men om du säger till mig just nu att du inte vill detta…” Jag pausade, och lät orden sjunka in. “Då har jag en hyrbil parkerad där nere. Motorn är varm. Jag kan ha dig ute från det här länet innan de ens har börjat servera champagnen. Valet är ditt.”
Hon stirrade på mig. För första gången på hela dagen, kanske för första gången på tolv år, såg jag ett genuint, obegränsat leende bryta fram i hennes ansikte. Det fanns ingen rädsla i det leendet. Bara en enorm, andlös lättnad över att för första gången få tillåtelse att andas.
