Han hostade svagt. “Mycket bättre, men fortfarande svag. Jag tror jag jobbar hemifrån i dag också, bara för att vara säker på att inte smitta någon på kontoret.”

Perfekt. Han behövde dagen för att slutföra överföringarna och få “pappren” i ordning.

“Gör det. Vila mycket,” sa jag och kysste hans kind. Hans hud kändes som sandpapper mot mina läppar.

Jag körde till jobbet, men jag gick inte in på kontoret. Jag hade tagit en sjukdag. I stället körde jag till ett anonymt kontorskomplex i utkanten av staden. På tredje våningen satt en kvinna vid namn Eva Ström. Hon var en av landets mest brutala skilsmässoadvokater, känd för att aldrig förlora och för att slakta motpartens ekonomi med kirurgisk precision. En väninna till min mamma hade använt henne för fem år sedan.

Jag satt i Evas eleganta, minimalistiska kontor och lade min telefon på hennes skrivbord. Jag hade redan skickat bilderna till en krypterad molntjänst och dragit ut kopior hos ett tryckeri på vägen. Jag lade en tjock bunt papper framför henne.

Eva, en kvinna i femtioårsåldern med grått, kortklippt hår och ögon som is, tittade på mig över sina glasögon.

“Berätta,” sa hon kort.

Jag berättade allt. Om lunchrasten. Rösten i gästrummet. Mappen. Pojken Leo. Kontot i Schweiz. Hans plan att stämma mig och förklara mig psykiskt instabil.

Eva lyssnade under total tystnad. Hon bläddrade igenom pappersbunten med vana händer. Hennes ansiktsuttryck förändrades inte, men när hon kom till utkastet till Daniels stämningsansökan mot mig, gav hon ifrån sig ett lågt, kallt skratt.

“Din man är ambitiös,” sa hon, rösten torr som damm. “Men han är också en amatör.”

“Vad menar du?” frågade jag.

“Han tror att det faktum att fonderna fördes över till Schweiz gör dem osynliga. Men han har använt ert gemensamma kapital, pengar som bevisligen härstammar från ditt enskilda arv. Och han har fört över dem medan ni fortfarande är gifta, i syfte att gömma tillgångar inför en skilsmässa. Det kallas olovligt förfogande. Utöver det…” Hon knackade på pappret med lånehandlingen för Claras lägenhet. “Han har förfalskat din namnteckning.”

Jag spärrade upp ögonen. “Min namnteckning?”

Eva vände pappret mot mig. “För att få lånet till lägenheten i Göteborg har han angett dig som medlåntagare som en garant. Här. Det är en usel förfalskning, men det har gått igenom bankens första kontroll.”

Illamåendet sköljde över mig igen. Han hade inte bara stulit mina pengar; han hade skuldsatt mig för att köpa ett boende åt sin älskarinna och deras barn.

“Vad gör vi?” frågade jag och lutade mig framåt. “Jag vill inte bara skiljas, Eva. Jag vill att han ska brinna.”

Evas läppar drogs upp i ett tunt leende som inte nådde ögonen. “Det är exakt den inställning jag vill ha av mina klienter. Först och främst, vi låser allt. Innan dagen är slut kommer jag att ha fryst era gemensamma konton och säkrat dina privata tillgångar. Jag kommer att kontakta banken gällande det förfalskade lånet – det blir ett bedrägeriåtal. Men vi gör det tyst. Din man får inte veta att vi har agerat förrän fällan slår igen.”

“När slår den igen?“

“Han planerar att överlämna de här pappren till dig när han tror att hans pengar är säkra. Vi måste låta honom tro att han lyckats, ända fram till sista sekunden. Han kommer förmodligen att försöka genomföra en slutgiltig överföring från era investeringsfonder idag eller imorgon. När han loggar in kommer han att mötas av frysta tillgångar. Det är då vi slår till.”

Jag nickade. “Jag måste åka hem. Jag måste fortsätta låtsas.”

“Kan du klara det?” Eva såg allvarligt på mig. “Detta är den svåraste delen. Du måste vara precis som vanligt. Lite naiv, mycket omtänksam. Låt honom njuta av illusionen av kontroll.”

“Jag lovar dig,” sa jag, och min röst lät främmande för mig själv, stålhård och kall. “Han kommer inte att misstänka någonting.”

De kommande två dagarna var en uppvisning i psykologisk tortyr. Daniel stannade hemma, spelade sjuk, men jag kunde se hur hans energi bubblade under ytan. Han var ständigt på sin telefon. Han log när han trodde att jag inte såg. Han nynnade i duschen. Han var en man som stod på tröskeln till sin frihet, finansierad av mitt förstörda liv.

På torsdagskvällen föreslog han att vi skulle beställa hämtmat från vår favoritrestaurang. Han öppnade till och med en flaska vin, något vi inte gjort på en vardag på månader.

“För att fira att jag äntligen känner mig frisk,” sa han och höjde sitt glas över middagsbordet. Hans ögon glittrade av en hemlighet han inte kunde dela med mig.

“Skål för det, älskling,” sa jag och log mitt varmaste leende, medan jag skålade med mannen som planerade att kasta ut mig på gatan. Vinet smakade aska.