Jag sträckte mig efter det krossade glaset, samlade skärvorna och såg hur varje skärva visade en liten bild av mina förfäder: min mor, min mormor, min gammelfarmor – alla med samma stirrande blick.
Jag lade skärvorna i en skål som plötsligt dök upp under bordet, och vattnet rann över den som om den skulle rena vilken bild som helst.
Ett sista ljud hördes—klicket när låset stängdes för gott, och ekot av min röst ekade genom mitt sinnes korridorer.
“Hemligheten är nu ljuset,” viskade jag, och ljuset slocknade, och lämnade bara det svaga skenet från spegeln som visade sanningen.
