Det blev tyst i rummet. Bara ljudet av hans tunga, rosslande andetag hördes. Han såg ut som en spillra av den stiliga, stolta man som hade minglat i balsalen. Han var reducerad till ingenting.
“Vad vill du ha?” frågade han till slut, blicken fäst i golvet.
“Jag vill ha skilsmässa,” sa jag. “Och jag kommer att ta huset. Hela pensionen. Bilen. Varje sparad krona vi har på våra gemensamma konton. Du kommer att skriva under papper där du avsäger dig allt. Du får behålla ditt jobb, och du kommer att tillbringa resten av ditt liv med att försöka täcka hålen du skapat innan revisionen hittar dem. Du är fångad i ditt eget fängelse, Daniel. Och om du försöker fly, trycker jag på knappen.”
Jag vände mig om för att gå. I hallen tog jag min kappa och min handväska. Jag hade redan packat mina viktigaste saker i bilen. Jag skulle tillbringa natten på ett hotell – kanske samma hotell i Chicago där allt började.
“Du kan inte bara lämna mig så här,” ropade han ynkligt från arbetsrummet. “Vi har varit gifta i trettiofyra år!”
Jag stannade vid ytterdörren, vände huvudet något och log ut i mörkret.
“Jag vet,” sa jag. “Och för första gången har jag aldrig känt mig mer synlig.”
Dörren slog igen bakom mig med ett tungt, definitivt klick. Ute hade regnet slutat, och stjärnorna lyste klart och kallt över Illinois. Jag satte mig i bilen, startade motorn och körde ut i natten, redo att börja leva det liv jag äntligen ägde helt och hållet själv.
